En Trailer från Ingenmansland

"Sometimes you have to pick up yourself and carry on"- Stulit denna från en vän på fb, tyckte den var så  skön bara, lilla apelsinen sombär sig själv liksom, söt

Har låtsats om lite som att denna blogg inte funnits senaste tiden. Det finns så mkt jag skulle vilja få ner och det packas liksom på ju längre tiden går vilket gör att jag skjuter upp det för det blir för mycket. Detta i kombination med bristande bloggmotivation, studier, stickning, fortsatt EGENträning(som om jag inte been there done that redan), en del fotboll :) och att jag och Fredrik fått för oss att ta oss igenom alla sex säsonger av Lost har gjort att det varit rätt dött här. Fått mkt skit för detta av diverse läsare och känner ett visst ansvar att faktiskt fullfölja denna historia både för min och er skull. Inte kul att läsa/skriva en bok som saknar slut ju. Jag har hela tiden haft någon typ av plan på att redogöra för de olika faserna jag (och många andra har jag förstått) går igenom under en sådan här period.

Jag har varit så sjukligt fixerad vid tiden fram till jag skulle kunna spela fotboll igen och trots att jag visste att allt inte skulle var som vanligt direkt så har det på sätt och vis varit en av de jobbigaste faserna, ingenmanslandsfasen kallar jag den. Denna fas är jag i nu, enligt mig själv iallafall och det är ju mina faser så bråka inte om det nu! Kortfattat kan man säga att jag hann med ett smakprov på fotbollsspelandet och sen blev det uppehåll från fotbollen. Bra tajming där senskada! Det ligger lite i betraktarens öga att tolka ingenmanslandsfasen. Namnet har en lite deppig klang, på sätt och viss med all rätt men samtidigt om man kör bokstavstolkning så är det ju rätt coolt att vara på land som INGEN äger! Där får man väl göra vad man vill? Eller? Kanske till och med köpa landet, vilket man inte kan göra eftersom det inte finns någon att köpa ifrån, alltså får man det gratis? Sådärja, då har vi gått från deppig fas till att plötsligt vara landsägare till land där man får göra prick vad man vill, med vilka man vill och hur man vill. No rules liksom. Åh va bra! High five för Ingenmansland!

Detta blev som en flummig trailer för att sätta lite press på mig själv för det känns inte riktigt bra att inte knyta ihop säcken liksom. Inte för att jag är redo att göra det prick nu men på något sätt känns det ändå som början till någon typ av slut av denna historia och blogg vars livslängd inte riktigt är förutbestämd. Jätteflummigt blev det verkligen såg jag nu när jag läste igenom det... hmm. Ja ja.

Nu ska jag och senan ta en tentapluggspaus och dra till rehab för ett litet rehabpass, antagligen för kanske runt 200:e gången. Låtsas nog att det är just 200:e passet, blir som ett jubileumspass då och jubileum är ju alltid kul!

Oao!

Dåtida och Nutida Jag

Sitter i tentapluggträsket och har äntligen lyckats komma in i bubblan jag behöver vara i för att så effektivt som möjligt lagra information som sedan kan plockas fram till tentan när min mobil plingar till. Vilken konstig signal tänker jag, lite lätt irriterad över att bubblan spruckit, inte den vanliga meddelandesignalen. Det visar sig vara en händelse jag utan att komma ihåg lagt in. 6 månader sen hälsenan gick av! står det över hela skärmen. Blir alldeles kallsvettig, för jag kommer verkligen inte ihåg att jag lagt in det, känns lite som "tillbaka till framtiden" filmerna där det kommuniceras hejvilt över tidsgränserna och jag börjar tänka på M.J. Fox och undrar om det var såhär han kände sig. I vilket fall som helst så skickar alltså dåtida jag ett meddelande till nutida jag för att påminna om att jag fixat dessa 6 månader som gjorde att jag till en början knappt kunde andas när jag tänkte på att behöva ta mig igenom. Nu är det ändå väl ändå dags att stanna upp i ditt ständiga framåtsträvande och reflektera över vad du åstadkommit senaste 6 månaderna? Det är bra gjort nutida Stina! Tack dåtida Stina svarar jag och tycker lite synd om dåtida Stina och hoppas hon inte är alltför ledsen, vet ju nu att det kommer ordna sig liksom, håll ut bara!!! Sitter ju här idag med en varande brännmärke på knät efter en glidtackling, blåmärken lite här och där samt en skön trötthetskänsla i kroppen efter tuffa fotbollspass och är om än inte tillbaka i den form jag var när jag skadade mig så på god väg efter två veckors full fotbollsträning samt tester med mkt fina resultat. 

Så trots en kvarvarande känsla av sorg över allt jag inte kunnat uppleva det halvår som gått så skickar jag en tacksamhetens tanke till "whatever" att jag är nutida jag och inte dåtida jag, för hon var inte så glad då... För 6 månader sedan alltså, liggandes på en bår med nyavsliten hälsena.

Nu har jag inte tid med mer reflektioner, back to the bubble!

Oao/ Nutida Stina

Tunisisk virkning och kvadden

Hej hej. Riktig dålig uppdatering har det varit nu. Mina stick/virk projekt, cost-benefitanalyser och diverse andra skumma ekonomigrejer och träning såklart har slukat tid och puttat ner mig i en liten bloggsvacka.

På hälsenefronten har det hänt grejer. Springer, hoppar, skjuter, kör en mot en (ioförsig bara mot Torbjörn än så länge men ändå, han har ju vunnit Uefa Cupen även om det var några år sedan) och idag körde jag kvadden för första gången. Torbjörn har kört två st sjukt jobbiga pass med mig, skott, vändningar, långbollar och lite tävlingar (naturligtvis med regler som ändras under spelets gång för att gynna TB). Fick ett blåmärke på armen efter TB:s armbåge och påpekade detta för honom under en vilopaus. Oj, förlåt sa TB. Förlåt? sa jag, svinglad att jag fått mitt första fotbollsrelaterade blåmärke. Det är så kul att få vara med igen, snart för fullt, samtidigt som det är så sjukt jobbigt att inte riktigt vara tillbaka än så jag kan vara med i denna fantastiska slutstrid i damallsvenskan. Det är det bästa som finns, det är de matcherna man vill spela. Sammanfattningsvis är alltså läget följande: Lyckorus över att få vara med och träna blandat med deppighet över att ändå inte kunna vara med. Ungefär som att åka Balder sex månader i streck, upp ner, fast utan säkerhetsbätlte och inkl matpauser.

För att skapa en topp till i tillvaron så var jag idag på tunisisk virkkurs eller krokningskurs (jag vet att jag sagt nepalesisk tidigare men jag kan väl inte ha koll på allt heller). Jag och ett gäng äldre kvinnor hängde i garnaffären i Mölndal, krokade, fikade och diskuterade saker som inte alls diskuteras i min vanliga vänskapskrets. Hembygdsföreningar, julmarknader, barnbarn, vilken glögg man ska bjuda på under hembygsföreningsmöten, hur stora man ska göra lovikavantar och ska man tova dem eller inte och hur det var när alla tjejer i skolan var tvugna att lära sig laga mat medan killarna fick ha träslöjd. En riktigt trevlig förmiddag och skönt ibland att vara med folk som inte bryr sig om fotboll, snackar rehab eller har någon aning om att det är slutstrid i damallsvenskan eller spelats ett VM i sommar. Naturligtvis så blev det lite tävling också, redan när vi skulle nysta garnet började det. Fick stryk av Ingegärd i den grenen men var grym på att kroka och utsåg mig själv till vinnaren även om vi gjorde olika grejer så sett till garnåtgång. Ska kanske nämnas att det förmodligen bara var jag som tävlade, det var iallafall bara jag som satt och smygkrokade lite under fikapausen.

Tåhävningstatus: Har bokfört med pallar inte att sammanställa nu, har varit för mkt sådant med ekonomikursen, behöver en sifferbreak men lovar att återkomma.

Oao/ S

Börjar ljusna efter en regnig måndag

Som jag sagt tidigare har jag ett pågående projekt under denna skadetid. Intevarabitterochtyckasyndommigsjälvprojektet. Jag försöker vara positiv och fokusera på bra saker. Detta har faktiskt gått riktigt bra. För det mesta. För alla regler finns det undantag som bekräftar regeln och ett sådant undantag hade jag igår. Efter en weekend i Örebronx hade jag en helvetesmåndag framför mig. Massor i skolan och en massa saker jag var tvungen att fixa samt två träningspass som skulle klämmas in där någonstans. Fixade halva dagen med hyfsat positiv inställning men sen när vi inte skulle träna på Valhalla för det var någon &%€%#" match där utan fick åka i bilar till ett annat %##"/&(/() ställe. I samband med detta började det regna. Jag skulle bara springa intervaller ca 40 min eftersom jag strax innan kört ett rehabpass med en massa hopp och grejer och i brist på egen bil fick jag "glatt" sitta i regnet och vänta ut träningen. Iskall, genomblöt men fortfarande vid hyfsat gott mod åker vi tillbaka till Valhalla där vi inte får duscha för /&%&%€) matchen. Sätter mig nu utan känsel i fingrarna på cykeln och när jag kommer upp på Mölndalsvägen börjar det ösregna och blåsa motvind så in i (/&%&%€(). Där passerades  gränsen och jag var nära att kliva av cykeln och bara skrika rätt ut : VAD (lite fula ord) HAR DU EMOT MIG EGENTLIGEN???? Jag gjorde inte detta, (hade ju varit pinsamt, det är ju min vanliga cykelsträcka och man möter samma folk rätt ofta) utan kom så småningom hem. Slet av mig alla kläder, dyngsura och ska in i duschen när jag kommer på att jag är hungrig och nog måste få i mig ngt innan. Äter lite stående i köket och under hela den här tiden klagar och gnäller jag över precis allt jag kan komma på. Saker jag inte kan påverka och ska jag vara ärlig rätt larviga saker. Kanske skrämde jag nyhemkomna globetrotterkatten Klös och  Fredrik litegrann men fick bra stöd av dem båda och måste erkänna att det var rätt skönt att få ur sig lite skit som antagligen legat och grott ett tag.

Nu är jag i Kroatien för CL med laget och har slagit inlägg på träningen. Söta lagkamrater säger: jäklar vilka bra inlägg du slår, fast de flesta är ganska kassa, så goa är dom. Fått vadmassage av Olivia och imorgon är det KGFC:s första Champions Leauge match ever och även om jag verkligen velat spela den så är det näst bäst att ändå få vara med på plats. Börjar ändå lite smått se slutet på tunneln, toppen på berget eller valfri klyscha när något jobbigt håller på att ta slut.

Oao/ S

Ingrid

Jag har en vän som heter Ingrid. En sån där man vet att man kommer ha hela livet, som finns där i både bra och dåliga tider. En sån som är ärlig, pålitlig, omtänksam och fantastisk på alla sätt och vis. På fredag ska hon disputera. I kemi. "Assessment of human exposure to per- and polyfluorinated compounds (PFCs) - Exposure through food, drinking water, house dust and indoor air" heter avhandlingen och jag ska dit, inte för att förstå så mycket utan för att fira Inga. Människan har, förutom att spela allsvensk fotboll, tagit först en examen i kemi och nu senaste fyra åren doktorerat, gift sig (själva ja:t var kanske inte så jobbigt men planeringen av bröllop är ingen barnlek), blivit mamma samt engagerat sig i alla möjliga och omöjliga små projekt. Utöver detta lagar hon fantastisk god mat, bakar, syr lite kläder och man undrar rätt ofta om hon hittat något kryphål i rumtiden så hennes dygn har fler än 24 timmar. Ingrid är en kompis man får energi av för hon gillar att göra grejer, stressar inte (vilket ibland är liiite irriterande när man pratar i telefon med henne och måste säga hallå? för man tror hon lagt på när hon mitt i en mening blir helt tyst) och lägger inte energi på att gnälla över saker som hon inte kan påverka. Jag är så stolt över henne och eftersom hon aldrig skryter tänkte jag att då gör jag det lite åt henne för det är så sjukt bra gjort. 

Det enda negativa med Ingrid är att hon säger att man inte får äta micropopcorn för det sitter en massa kemikalier och annat skit på insidan av påsen som inte alls är bra att få i sig. Jag älskar micropopcorn men kan inte njuta ordentligt av dem nu eftersom jag tänker på de där små giftiga grejerna och jag tvivlar inte på att hon har rätt eftersom det är sådant och en hel drös massa väldigt mycket mer komplicerade saker hon vet nu när hon är Doktor i kemi! 

Oao/ S

Ejdrar, Isbjörnsafari och Pirater

Såg en dokumentär om internet igår (ja Nord, den var på vår favoritkanal, kunskapskanalen). En av aspekterna i denna dokumentär var att vi på sätt och vis blir mer och mer lika varandra. Vår personlighet kategoriseras utifrån vilka böcker vi läser, filmer vi gillar, kändisar vi gillar, om vi är singlar, i ett förhållande eller sökande. Vad vi äter för mat, gillar för kläder och vilken inredning vi föredrar hemma. Det är lätt att hitta senaste modet inom i princip vilket område som helst och det är svårt att komma ifrån att vi kan delas in i kategorier som följer en specifik mall. Vi blir på sätt och vis mer och mer som ett enda stort samhälle eftersom allt är så tillgängligt och man kan ha koll på vad alla andra gör, tänker och tycker vilket oundvikligt får till konsekvens att vi påverkas, medvetet eller omedvetet. Det finns alldeles säkert både fördelar och nackdelar med detta och jag tänker inte gå in djupare på det eller lägga några värderingar i det utan det jag ville komma fram till var att jag med detta någonstans i bakhuvudet blir så glad när jag träffar/ ser människor som helt avviker från denna norm, kör sitt eget race och vågar gå all-in. Människor som har hittat sin grej, vet att det är rätt och inte bryr sig ett skit om vad andra tycker. Det ger en motvikt till bilden jag fick av dokumentären och visar på att alla ändå är unika helt på sitt eget sätt och att möta folk där detta är extra tydligt är uppiggande. Tänkte presentera tre stycken sköna lirare jag stött på, två stycken här i Göteborg och en i Örebro som alla gjort mig glad och fastnat på något sätt.

Den första är en äldre man som höll till i Nordstan. Jag har för mig att det var under julruschen och mitt i en kaotisk och stressig shoppingrunda är det något som kör in i mitt ben. Jag tittar ner och ser en uppstoppad ejder. Anledningen till att jag vet att det var en ejder är att faststämplad på ejdern står det : Rädda ejdrarna! För er som inte vet är ejdern en stor andfågel. Den räknas inte som en hotad art och är relativt vanligt förekommande i Sverige. På huvudet på denna uppstoppade, radiostyrda ejder sitter en plastlåda som man ska lägga pengar i för att rädda ejdrarna. Den som styr ejdern är en äldre herre med dosan till den radiostyrda ejdern i handen, hatt och fiskeväst. Han står där bland allt stressat folk, kör in sin ejder lite lätt i folk för att samla in pengar till dessa fåglar för att han tycker det är viktigt, vilket det då självklart är. Naturligtvis var jag tvungen att lägga pengar i burken. Jag har inte några speciella känslor för just ejdrar men denna man är så skön som stoppat upp en ejder och gjort den radiostyrd, att ens komma på tanken är ju bara helt galet kul. Tittar efter honom när jag är i Nordstan men har bara sätt honom den enda gången. Jag hoppas det går bra för både honom och ejdrarna.

Den andra är en man som jag träffade på tåget hem till Örebro för rätt många år sedan. Han kom och satte sig mitt emot mig och hela han lös. Han var nog över 70 år, vitt hår, valkiga händer och ett fårat ansikte. Rätt sliten men fantastiskt glad. Han tittar på mig ett tag och jag bara väntar på att han ska börja prata för det märks att han vill berätta något. Har du träffat en isbjörn? kläcker han ur sig efter ett tag. Nej säger jag och behöver inte ställa samma fråga tillbaka. Denna man har jobbat hela sitt liv på samma ställe, bott på samma ställe och inte tagit sig för att resa iväg en sväng och hitta på något kul, förrän nu. Han har hela sitt liv varit fascinerad av isbjörnar och alltså bestämt sig på ålderns höst att ta sig i kragen och komma iväg för att se dessa djur in real life. Han sitter på tåget för han är påväg hem från Svalbard och en isbjörnsafari. Jag tycker att det hela låter livsfarligt och sjukt kallt för de hade varit riktigt nära isbjörnarna och kajkat runt ute på isarna rätt länge men för honom var det det största och bästa han varit med om i hela sitt liv, utan tvekan. Jag är så glad att jag fick höra hans historia och dela hans hemresa, att få ta del av hans glädje en stund. Tänker alltid på honom när jag ser Svalbard på kartan och då ler jag och får tillbaka den där sköna känslan av att träffat en riktigt lycklig prick.

Den sista sköna liraren såg jag för någon vecka sen när jag efter ett riktigt segt morgonpass på rehab lite smådeppig cyklade förbi korsvägen. När jag svänger upp vid Universeum kommer det, på bilvägen, en stor gammal eka åkande. Ekan är ombyggd till en epa på ett ganska diskret sätt så det ser verkligen ut som en båt bara. I båten sitter en man med grått flygigt hår och en lapp över ena ögat. Längst bak sitter en piratflagga med dödskalle och korslagda ben. Jag cyklar förbi men är tvungen att vända mig om för att försäkra mig om att jag inte sett i syne, var ganska trött nämligen, men han åker där, i full fart över vägbulan och guppar till som om det vore en stor våg. Jag vet egentligen ingenting om honom, men jag tror inte det var någon maskeradgrej eller jippo utan han ville helt enkelt ha ett litet piratskepp att köra med när han inte kunde vara ute på havet. I vilket fall som helst så blev den dagen en riktigt bra dag fast den börjat rätt risigt och jag tror piraten hade ett finger med i spelet.

Drar även till med tre bra låtar/ klipp och klappar mig på axeln för att jag lyckats länka dom så fint här nedan.

Elle me dit
Trots rätt många år franska i skolan har jag ingen aning om vad de sjunger, hoppas det inte är något dumt nu när jag promotar den. Det görs iallafall skön musik i landet där Lotta Schelin huserar, ska be henne om en översättning tror jag.

Wavin´Flag

Moa Lignell
Jag hoppas att inte Idolkonceptet får henne att klippa dreadsen och ta bort tandställningen för hon är så go som hon är. Klippet har av upphovsrättsliga skäl tagits bort från youtube och på tv4 får man inte höra kommentarerna efter. Jag och Olivia har skrattat så sjukt mycket åt Bards kommentarer efteråt. Han är helt chockad och utbrister: Men Moa!! Va ska vi göra nu??!!! Du sitter och gömmer dig i Alingsås och skriver killerhooks!!! Ha ha, synd att det inte finns kvar, blir annars roligare för varje gång man lyssnar.

Oao/ S

Fy 17

Testdags på rehab igår. Lår, vader och dorsalflexion mättes och vaden med ihopsydd hälsena fick köra tåhävningstest. 17 st godkända tåhävningar fick den, de sista något tveksamma, men ändå! 17 stycken! Kommer fortfarande ihåg när tanken på en enda liten tåhävning fick mig att rysa i hela kroppen så jag gläds faktiskt lite åt detta. Eftersom bestämt mig för att vara positiv hela dagen gladdes jag även åt att känna mig som ett djur på väg till slakt/ styckning med en massa blåa streck som markerade de vart filéerna sitter (eller så var det för att markera vart musklerna börjar/ slutar för att kunna mäta jagvetinte). Karin tyckte iallafall att jag i egenskap av köttstycke klarade godkänt och fick börja springa runt koner och hoppa. Kändes konstigt att hoppa, inte särskilt mycket snärt i senan, långt ifrån Christian Olssonklass. Konstigt men även det lite kul, ger ett visst hopp (blääävatorrt). Jag fortsätter även med att vägra ge upp jakten på motivation trots kraftig motvind. Lagt ner en hel massa tid på att fylla ipoden med varenda pepplåt som finns och det fungerade riktigt bra. Musik är bra grejer. Spelar man tillräckligt högt är det i princip omöjligt att tänka och är det bra musik bli man dessutom glad. Hurra för musik! När jag cyklade hem från konditionspasset kände jag mig gladare än de cykelpendlare (som för övrigt verkar vara jagade med blåslampa allihop) såg ut att vara. Det fick mig ioförsig att tycka lite synd om dem, trots hela hälsenor. Men det kanske bara är deras speedcyklingsface. Det kanske inte går att se ut på något annat sätt när man cyklar så fort. Mötte även en av de läkarna som opererade mig på cykel med en ridhjälm klädd i jeanstyg på huvudet. Eller så var hon bara väldigt lik henne... Jag var ju rätt drogad när jag såg henne sist. Piffig hjälm i vilket fall som helst.

För övrigt snackas det moppe här hemma. Eller scooter kanske det heter. Det är ett j/&%€)()?)"la tjat här om köpa eller inte köpa. Ni kanske minns diskussionen inför göteborgsvarvet? Den nivån är vi på, fast istället för att pågå under ett par timmar så är vi nu uppe i ca en vecka.

Tåhävningsstatus: 11 381st

Oao/ S

10 000 st klubben

Efter en helg i uthållighetsträningens tecken (Timbuktu, Hoffmaestro och kanske ngt dansgolv) har veckan nu kommit halvvägs och pass 5 av 8 har betats av. Som för tillfället ofrivillig individuell idrottare har jag testat olika sätt att motivera mig på. Satt upp mål, belöningssystem, försökt variera det som kan varieras och hela tiden uppmärksammat det som är kul och positivt. Jag har en liten energisvacka just nu vilken gör att motivationstaktiken för tillfället (hoppas jag) går ut på att bara mala på och beta av de åtta passen i veckan. Jag kallar det maskinmotivation och den funkar den också. Jag tittar även på friidrotts-VM och känner för första gången en viss samhörighet med dessa stackare (eller de är inte stackare egentligen, det är självvalt att vara individuell idrottare... oftast) som tävlar för sig själva. Jag tränar ensam så otroligt mycket mer än vad jag är van vid, vilket gör att jag får alldeles för mycket tid med mig själv. Det är bra, nyttigt och skönt att vara ensam ibland tänker ni nu och det är det säkert men det är även skittråkigt när man gör det 8 pass i veckan. Träningen kräver såklart fokus men inte som på en fotbollsträning där det ska fattas beslut och samarbetet kräver ens totala uppmärksamhet vilket ger mig en break från mig själv. Jag saknar dessa breaks. Jag saknar även trötthetskänslan efter match, nervositet, skrapsår, blåmärken, bussresorna till och från (om vi vunnit) match, kvadden och tävling. Men mest av allt saknar jag laget. Har hela tiden försökt att inte lägga så mycket fokus på det, antagligen för att det är det som är jobbigast. Att inte kunna vara med, känna sig delaktig och ha en funktion. Jag saknar den vardagen. Jag saknar till och med Torbjörns ständiga regelfusk och hittepåregler som dyker upp under spelets gång så fort hans lag ligger under. Det enda jag inte saknar är blånaglar, de gör fruktansvärt ont, helt klart ondare än att slita av hälsenan.

Med det sagt övergår jag till att se möjligheter igen. Lösningen på tankebreaksen är delvis stickningen. Jag måste nog säga att det är det bästa som kommit ut av den här skadan hittills. Tackar kloka mamma för detta eftersom det var hon som i sann modersanda förstod vad som behövdes och gav mig första stickningskittet. Efter halsdukar, sockor och tröja är nästa steg nepalesisk virkning eller krokning. En ny teknik alltså. Ska gå en kurs i detta på garnbutiken i Mölndal och jag förväntar mig att bidra med en medelålderssänkning. Nästa vecka börjar jag dessutom skolan igen, miljöekonomi eller environmental economics står på schemat för jag ska tydligen läsa den på engelska. Vet inte om jag visste att den var på engelska och glömt bort det eller om jag bara missat det. Det ska iallafall bli kul att komma igång. Jag hoppas det blir kul för jag avsjukskriver mig för detta då man inte får vara sjukskriven och studera samtidigt. Detta sätter lite press på mig att komma tillbaka till fotbollen så fort som möjligt så jag får lön igen. Känns bra. Pressen alltså.

För övrigt har jag nu som rubriken ger en hint om passerat 10 000 tåhävningar. Typ som 10 000 metersklubben fast i antalet tåhävningar för oss som dragit av hälsenan. Det är en anrik klubb och jag tror att jag på årsmötet får blommor och en liten pin med klubbmärket och mitt namn inristat på baksidan.

Tåhävningsstatus: 10 482st

Hälseneärret, fint va!

Eller så är det kanske en sympatiskada på vänsterfoten från badstegen när jag tappade bastutvålen....

Så här kanske det ser ut egentligen... 

Båda hälsenorna i nystickade sockor. Känns som det sakta men säkert håller på att bli en stickningsblogg det här.

Oao/ S

Bad, Bastu, (löp)Band och Bröllop

Jag spenderar rätt mycket tid på Valhallabadet nu för tiden. Man kan tro att man kallar det för just Valhalla från Valhall, Odens place enligt den nordiska mytologin. Liksom man kan tycka att man borde kalla våran hemmaarena för Valhalla. Men det gör man inte, utan det kallas Vallhalla och Vallhallabadet med ett kort a. Ni är med va? Vall istället för val. Typiskt göteborgare att bara göra om det sådär. Iallafall så börjar jag känna mig rätt hemma där nu, hade lite problem att hitta rätt i början för det är dörrar, duschar, bastuar, pooler, solarier, ljusrum och diverse andra rum organiserat på ett relativt ologiskt sätt. Ja, jag har problem med lokalsinnet men det är inte bara jag för det har flera gånger hänt att folk frågat mig vad som ligger var för dom har kommit lite vilse. Kan tidigare ha skickat iväg en och annan åt fel håll i sann thailändsk anda (där säger man aldrig att man inte vet utan tycker det är bättre att dra till med en chansning för att verka hjälpsam) men nu skulle jag kunna ha guidade visningar där utan problem.

Jag brukar först köra uppvärmning och lite rörelsegrejer i 25m bassängen. Här finns även hopptorn och om man har otur en massa ungar med olika typer av flytleksaker som om man har ännu mer otur hoppar i och kör bomben precis bredvid lilla kvadratmetern jag upptar, inte flytleksakerna alltså, det vore ju scary utan ungarna. Precis som om jag inte lyckas svälja nog med vatten när jag flåsar under intervallpasset. En sådan dag var det iallafall idag. Men eftersom jag under hela denna skadetid bestämt mig för att inte vara bitter eller bli irriterad över småsaker så log jag bara med bassängvattnet rinnandes ur munnen. Efter detta kör jag intervaller bland motionssimmarna i 50m bassängen om det inte är barntomt i 25m bassängen för då kan man vara kvar. Det var det som sagt inte idag så jag bytte bassäng och lyckades hamna bakom en tjej som simmar långsammare än jag springer i våtväst, vilket är sjukt långsamt för det går inte fort att springa med västen. Blir lite imponerad att hon överhuvudtaget kan hålla sig flytande när hon simmar så sakta. Springer iallafall om henne (vilket tog ca en min) och när jag kommer runt på nästa varv hoppar det i en äldre herre precis framför mig som simmar om möjligt ännu långsammare. Efter att ha tittat omkring i hallen efter skyltar med  "Dagens tema: simma så långsamt du kan" bytte jag iallafall bana och resten av passet flöt (jättetorrt, jag vet, torrt, blött, ha ha, ändå lite kul) på riktigt bra.

Det skönaste med denna typ av träning är att det finns våtbastu och kallbad man kan hänga i efteråt. Våtbastun är ett väldigt speciellt ställe på Valhallabadet. Jag vet inte om det ser ut så på andra ställen runt om i landet, inte i de bastuar jag besökt i Örebro iallafall, eller om det bara är en göteborgsgrej. Här är det ett frekvent gymnastiserande av kvinnor i alla åldrar och storlekar. Det stretchas, tänjs, rullas, böjs i alla tänkbara positioner. Nakenhet gör mig inte generad i vanliga fall men ibland förekommer positioner som inte ger mig något annat val än att bara sitta och stirra in i bastuaggregatet. Jag hoppas jag inte bryter någon outtalad regel nu som säger typ "what happends in the Valhallasauna stays in the Valhallasauna" men jag tycker det är lite fascinerande och vill liksom lufta det, kommer antagligen även googla detta. Första gången trodde jag det var en engångsföreteelse, någon liten klubb eller liknande jag råkat tajma bastandet med, men icke, samma visa varenda gång. Grupptryck är rätt stark kraft så snart ligger väl jag också där stretchandes och svettandes.

När jag sedan kommer ut till omklädningsrummet står mitt skåp (som jag är säker på att jag låste, ganska säker iallafall) på vid gavel, kläderna är kvar men väskan är borta. Jag får panik och börjar irra omkring och fråga folk om de sett någon ta en väska men får inte några tips alls. Precis när jag är på väg till repan för att, ja, jag vet egentligen inte vad jag ska göra där, kommer jag på att det kanske är smart att kolla skåpen bredvid mitt skåp först. När jag hämtade handduk och duschgrejer var det nämligen en tjej precis bredvid så jag flyttade väskan en bit för att inte behöva trängas. Disträ som jag är har jag då bara slängt in väskan i närmsta skåp och låst. Man har ett sådant armband så man kan välja vilket skåp som helst nämligen, mkt hightech. Blir iallafall väldigt lättat men också rätt generad eftersom jag engagerat lite folk i denna jakt så jag slänger på mig kläderna, noterar tidpunkten och tänker undvika den nästa vecka ifall samma människor är där då.

För övrigt har jag JOGGAT idag, sex stycken minuter på löpband i intervaller om två. Kändes skitbra. Var lite nervös innan för jag var nämligen på bröllop i helgen. Sabine och Hedvigs bröllop. Det var en helt fantastisk dag/ kväll. Så glad att jag fick dela den dagen med de vackra brudparet och alla andra sköna människor där. Men det blev en hel del dans så senan var kanske inte lika nöjd med bröllopet som jag. Iallafall mår den bra idag och verkade trivas alldeles utmärkt på löpbandet!

Tåhävningsstaus: 9570 st

Oao/ S

Aktersmäll och hittepådanska

Bakslag. Nej bli inte oroliga, jag har inte fått något bakslag. ÄN. I rehabträsket snackar man mycket bakslag, det hör liksom till rehaben. Man kör på och så kommer det någon reaktion så man får ta ett par steg tillbaka, kan vara i den skadade kroppsdelen men kan även vara något annat skit pga snebelastning eller någon grej som inte fått vara med på ett tag. De som själva varit långtidsskadade frågar det, fått något bakslag än? Det där änet säger rätt mycket. Det säger : Du kommer få bakslag, bara så du vet, är vad de säger. Undrar när, tänker jag och funderar på vilken typ av bakslag det kommer vara. Vilken pessimist tänker ni nu. Kanske det, men eftersom jag i vanliga fall är väldigt optimistisk tänker jag att detta jämnar ut lite och att jag sammanslaget då blir lite mer realist. Oavsett så ger det i dagsläget en positiv känsla, för varje dag som jag inte får något bakslag så är jag glad och tacksam över detta. Det är inte så att jag varje morgon vaknar upp och tänker att idag kommer det gå åt h-e, utan mer en medvetenhet om att det kanske inte kommer gå spikrakt framåt.

Det har i morgon gått 16 veckor sedan avslitningen. Jag har då passerat 2/3, ca 67% av tiden om man räknar en månad som fyra veckor, vilket jag inte ska göra men gör ändå i smyg. Räknar man vanliga månader så är det ca två veckor kvar tills dess. Karin har äntligen kommit tillbaka från semestern och idag har jag fått göra en hel del nya grejer som att springa på tjockmatta, köra crosstrainer, slidematta, snabba tåhäv och enbenståhäv. Det var tur, annars hade jag försökt krypa ur mitt eget skinn, vilket när jag tänker efter skulle se väldigt äckligt ut, lite "när lammen tystnar varning" på den va. Egentligen aptråkigt att läsa om vad jag får göra på rehab, slumrar nästan till när jag går tillbaka och läser vad jag skrivit, men ändå kul när jag om en månad sneglar tillbaka och skrattar åt dagens Stina som "bara" fick jogga på tjockmatta. Ha ha säger jag idag åt Stina (herregud jag börjar bli som Jane och tala om mig själv i tredjeperson) som för 14,5 veckor sedan tillsammans med gipset, maniskt städade ur hela soffan i brist på andra sätt att få utlopp för fysisk överskottsenergi. 

Nu är det iallafall slut på semester. Hann med en liten tur till Danmark med herrn, fin finaste vännerna Inga & Björn (som ioförsig ligger på minus efter den resan duvetvarför) och lilla goa blixten Sixten som jag tror kan vara en bidragande faktor till sömnbristen jag hade när jag kom hem. Lyfter på hatten för alla småbarnsföräldrar och passar på att njuta av att kunna ha valfri mängd sömn per natt. Fantastiskt roliga dagar hade vi iallafall. Det allra roligaste (enligt mig och Fredrik iallafall) var nog när vi kom upp på rummet lite innan IBS(Ingrid Björn Sixten för er som inte hänger med) en dag och Fredrik skrev en lapp på hittepådanska som vi satte på IBS dörr där det stod något i stil med, vi ber om ursäkt, men vänligen kontakta receptionen. Fredriks hittepådanska var tydligen inte särskilt lik riktigt danska, för när en frågande Björn kommer ner till receptionisten med lappen och undrar vad det egentligen är dom vill förstår inte receptionisten vad det står på lappen, utan frågar Björn (som tror det är riktig danska) vad det betyder. Jag och Fredrik skrattade så vi höll på att kissa på oss när Björn kom tillbaka. Ingrid skrattade, Sixten skrattade (oklart dock om han fattade vad han skrattade åt eller bara hängde på) och Björn skrattade kanske lite bara för att inte verka tråkig. Känns som jag får sova med ett öga öppet framöver men det är det värt!

Skrämmande lik fyren i "The Ring"

Skagens gren

Fredriks gren

Enbenhoppkort

Björta posar medan jag tvingar I&S att titta på garn genom fönstret på stängd garnaffär

Vems hem?

Tåhävningsstatus: 8760 st, dragit ner på antalet, lagt på mer vikt.

Oao/ S

Bastutvål

Har inte duschat på en vecka. Ute på landet så badar man i sjön när det är varmt ute, det finns dusch med varmvatten men det tar emot att kliva in i en sådan nymodighet när man för övrigt kör ett med naturen stuket. Eftersom man inte blir ren bara av att bada så måste man ha lite tillbehör. Ska jag ta med bastutvålen? frågar mamma och jag frågar naturligtvis vad en bastutvål är. En sån man har när man bastar säger mamma och jag fortsätter fundera på vad det är för speciellt med denna tvål. Man har väl inte en speciell fotbollstvål till efter träningen, eller en löpartvål, hockeytvål, balettvål, cykeltvål? Eller? Tvål som tvål tänker jag och sneglar lite drygt på tvålen och tänker att du ska inte tro du är något bara för att du heter bastutvål, du är precis som alla andra tvålar. Det skulle jag inte gjort. Efter att ha simmat runt (näck naturligtvis, badkläder är också nymodigheter) en stund i sjön står jag på stegen och har planer på att med en hand använda bastutvålen och med den andra hålla i mig i stegen. Botten är nämligen rätt äcklig, antagligen fylld av döda äckliga djur och levande äckliga djur. Jag tar tag i bastutvålen som bara för att djävlas glider ur handen och sjunker som en sten till botten. Skit också. Det gör inget säger mamma som hon alltid säger när jag gör klantiga saker. Känner ändå att mamma gillar bastutvålen och tycker inte att det känns riktigt bra att lämna den på sjöbotten. Jag får helt enkelt sticka ner fötterna bland allt det äckliga och trampa runt i jakt på något som känns som en bastutvål. Naturligtvis tappade jag den in under bryggan mot vassen där det antagligen finns gäddor. Får iallafall tills slut tag i bastutvålen men när vi går upp mot stugan med bastutvålen i bastutvålsasken i mammas morgonrock känns det ändå som bastutvålen vann med 1-0.

För att återigen känna mig som en vinnare så börjar jag tävla med mamma i sockstickning. Mamma låtsas att hon inte har någon tävlingsinstinkt alls men när jag börjar påpeka att jag börjat med hälen på min socka ser jag att hon ökar tempot rätt rejält. Jag har inte en chans mot henne hastighetsmässigt så det handlar mer om att jag måste lägga ner mer tid. Jag blir lite stressad och känner att hon närmar sig hälen snabbare än jag trodde. Senare på kvällen sitter vi på verandan, lyssnar på Dylan, spelar lite kort, dricker vin och stickar (ej pappa, fast han påpekar med jämna mellanrum att han stickat afghanska sockor för några år sen, väldigt speciella i tre delar typ) om vart annat. Plötsligt hör jag ett neeeeje från mamma som råkat sticka slätstickning ett par varv fast det ska vara resårstickning och alltså måste repa upp en bra bit. Jag skrattar ett riktigt elakt skadeglädjeskratt och viftar med min resårstickning. Jag hör och ser mig själv göra detta och inser att jag måste få börja spela fotboll snart, tävla i något som är socialt accepterat att tävla i, det här går ju inte.

Träningsmässigt är det ett evigt tåhävande, gummibandstöjande och övrig segträning som gäller. Fredrik börjar jobba 15e, samtidigt som sjukgymnasten behagar komma tbx till rehab så nu passar jag på att för första gången på kanske 15 år ha något som liknar semester. Semester i den mening att jag kan vara var som helst, inte bunden till någon plats att sköta träningen på. Har dyrt och heligt lovat Karin att inte testa några nya grejer på egen hand så jag maler på och har hela tiden Ekens ord: varje övning och rörelse är skitviktig, den tar dig ett steg närmre att få spela fotboll, i huvudet. Hon är klok hon.

Need for speed(os)

Hörrni vilken skön resa jag varit på. Jag, herrn och i packandes stund anslöt även Thunis har varit på ön där Maffian (den ursprungliga alltså, inte vår egen lilla Krokslättsmaffia där Jane är gudmodern) och män i speedos har sin hemvist. Där finns även sol, hav, vin, ost, pasta, pizza, skaldjur och en aktiv vulkan med namnet Etna. Som jag i ett senare inlägg tänker gå in lite djupare på finns där även en tysk flumdoktor med en keramiker till fru samt för en liten stund och lyssna nu noga, världens NÄST mest kända singaporianska tv- personlighet. Det var på alla sätt och viss en helt underbar vecka som jag efter att bräcklig ha legat under en filt hemma i soffan under VM-bronsfirandet verkligen behövde.

Sen kan man ju undra vad hälsenan tyckt om semestern, om man nu ska kalla det semester då den två gånger om dagen lik förbannat fick köra diverse gummibandsövningar och ca en miljon tåhävningar. Iallafall var det inte så glada miner när vi landade eftersom högerfoten trots stödstrumpa svullnat upp i elefantklass och inte direkt var i toppform. Detta la sig dock rätt snabbt och allt var frid och fröjd till vi gick ner till stranden och jag insåg att sand för en kraschad sena inte är det ultimata underlaget. Hälen sjunker ner och varje steg blir som en stretch vilket inte är varken skönt eller bra. Det värsta var när jag badat och skulle gå upp ur vattnet (uppförsbacke i sand= värre än plant i sand). Men smart som jag är kom jag på att om jag går baklänges upp blir vinkeln på foten inte lika liten. Folk tittade konstigt på mig och tänkte nog att jag var lite knäpp, börjat vänja mig vid det så jag skrattade bara lite för mig själv och tänkte hellre gå baklänges upp från havet än att ha en man i speedos eller vara en man i speedos. Det har nämligen Italienarna, helst vita och lite för små så man ser varenda liten kontur. Annars går jag nu utan problem, fast jag måste ha gympaskor så det är en förhöjning för hälen. Detta var sådär skönt när det var 30 grader varmt och sådär snyggt till t.ex. en klänning om jag ville vara fin på kvällen. Fuskade en kväll, den kvällen jag ska berätta om i ett senare inlägg och hade på mig sandaler MEN Karin, det var sandaler med en lite klack så det gick riktigt bra. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag nog hade en bättre semester än senan men i det långa loppet kommer den tacka mig för energipåfyllnaden som behövdes för fortsatt rehab.

Jag måste passa på att klargöra en sak. Plankning och Uggling. Det verkar som att inte så många vet vad det är, vilket helt tar bort vitsen med föregående inlägg och antagligen om så är fallet fick fler än bara mamma att tänka att jag tappat det helt, spårat ur och blivit knäppa. Mamma ringde iallafall och frågade (om jag blivit knäpp) så jag tänker att det är dags för ett klargörande. Plankning har sitt ursprung i Australien och går ut på att man på så knäppa (och tydligen farliga men det tyckte jag vara att over do it) ställen som möjligt ska lägga sig och imitera en planka. När man ligger där tar någon kort och så lägger man upp det på en speciell sida på fb. Ju knäppare och farligare planka man gjort desto mer "status" och beröm får man på sidan, typ. Jag har inte stenkoll på att det är exakt så det fungerar eftersom jag inte har tänkt lägga ut några bilder på sidan utan bara tyckte det var en lite kul grej. Uggling är en ytterligare urspårning av detta som går ut på att man på liknade ställen ska sätta sig, se ut som en uggla och bara stirra tomt ut i luften... När jag läser vad jag skrivit om detta nu så inser jag att tanken jag hade innan, att genom en förklaring få mig själv att framstå som ickeknäpp kanske inte riktigt funkar. Men men, jag har iallafall inte hittat på det och jag är inte den enda som har gjort det så lite cred kan jag väl ändå få?

Träningsmässigt har jag i dag börjat trampa på tjockmatta, göra tåhävningar och stå kvar på onda foten i högsta läget en stund, göra utfallsteg och draken på balanskudde. Jag har även ett par veckor kört kondition med våtväst på Valhallabadet vilket fortfarande är en njutning jämfört med skavande spinning. Idag på badet fick jag dessutom höra det högsta skriket jag någonsin hört. Det var en liten tjej som vägrade duscha håret efter badet som gav ifrån sig detta när mamman med lite lätt våld insisterade på hårtvätt. Jag höll reflexmässigt för öronen, ren överlevnadsinstinkt, blev lite generad när mamman såg det, känner att jag måste säga något och kläcker ur mig: Bra lungor. Tack, säger mamman lite tveksamt och jag slinker så fort det går med hälsenan ut från duschen.

Thunis kör plankan med intresserad publik.

Grändplanka. När jag gjorde denna gick det förbi en kille som ropade: That´s not a real plank!!!!  Inte så lätt när man är 177 och gränden 125cm....

Tjatplankan. F gav till sist vika och ställde upp på en planka.

Tåhävningsstatus: 6600 st

Oao/ S

Plankar och Ugglar

Planking

Uggling

Livstecken

Ja, jag lever om ni undrar. Det känns bara inte riktigt som att jag vill/borde ha uppmärksamhet just nu, känns som något annat ska stå i fokus, VM. Landslaget briljerar, är helt fantastiska, så jag ligger lite lågt ett tag är tanken. Jag har ingen lust att blogga om VM, gör lite för ont. Att skriva om något annat i detta nu känns bara konstigt. Men eftersom jag samlat på mig ett trogen skara läsare vill jag ändå meddela att jag lever, tränar som en galning, har nu stickat min första tröja samt återkommer om ett litet tag.

Hej första (och kanske sista) stickade tröja och ja det ska vara en reva i tröjan, jag har inte tappat en maska av misstag, utan den ska se lite trashig ut.

Tåhävningsstatus : 3480st.  När jag berättade för sjukgymnasten att jag räknade tåhävningar sa han, gör inte det, du kommer bli knäpp. Det är jag redan tänkte jag och blev ännu mer säker på att jag kommer fortsätta räkna, kanske får motsatt effekt, you never know!


Oao/ S

An eye for an eye

Tjejen på bilden har med inlägget att göra och nej hon har inte blivit misshandlad utan fått ett bistick (hade biodling hemma när vi var små)

Vaknade upp i morse och såg ut ungefär såhär (fast lite äldre), fått en finne, bett eller något liknande på ögonlocket, kul. Ja, ja, sånt som händer tänker jag och gläds istället med grannen som dominerar i VM, blir matchhjälte och tillsammans med resten av laget styr upp en kvartsfinalplats! Får nog ge Dala en lite mer framträdande roll i vår Krokslättsmaffia när hon kommer hem, indrivare kanske, det har hon gjort sig förtjänt av.

Tåhävningsstatus: 1140 st 

Oao (Inte lika roligt längre va Olivia?)/ S

Hårdrock

Iron Maidenfans har intagit Göteborg. Ringklockan gick varm när jag cyklade till gymmet för att skingra skockar klädda i diverse tourtröjor som helt tagit över cykelbanorna. Coolt rockfolk. Ibland får jag för mig att jag också vill vara cool rocktjej med nån sliten bandtröja, trasiga jeans, flagnat rött nagellack och lite trashigt hår (det har jag ioförsig), som den gången jag fick för mig att hänga på Fredrik och hans polare till Arvikafestivalen. Fredrik, som när vi träffades var en hårdrockstrummis som gick under artistnamnet Fred Ricochet skulle möta upp mig på plats i Arvika. Jag hade varit på landslagsläger innan, bott på Scandic med nya lakan varenda dag, världens godaste frukost och diverse andra bekvämligheter och kommer till Arvikafestivalens gyttjiga camping ändå rätt laddad för att gå all-in i sann festivalanda. Herr Ricochet hade fått ansvaret att packa (för sista gången) tält och sovgrejer och har lyckats glömma både liggunderlag/ madrass samt kuddar så vi sov på tältgolv, på gyttjig åker (där det luktade kiss överallt) i sovsäck. Han skulle dessutom ta med lite vanliga kläder till mig (jag hade ju varit på läger om ni kommer ihåg) och hade lyckats packa ner skitkonstiga kläder jag aldrig använder, tack tack. Det regnade, var kallt, luktade äckligt och vi lyckades med konststycket att missa i princip alla band vi velat se eftersom campingen låg en bit ifrån konsertområdet och ingen av oss riktigt hade koll på tiden. Dessutom var precis allt fuktigt och sunkigt och det var omöjligt att hitta bra mat. Såhär i efterhand var det ändå rätt kul men jag kände att det inte var min grej, jag passade inte in fast jag försökte. Därför får Fred Ricochet gå på Iron Maiden utan mig (tycker helt ärligt dessutom musiken är rätt kass), jag stannar hemma, sätter en ispåse på hälsenan och kanske stickar lite i sann pensionärsanda.

Tåhävningsstatus: 1020st

Oao/ S

Projekt VM-isolering och Moment 22

Nu är det igång, VM, det roligaste man kan vara med om som fotbollsspelare och det värsta man kan vara med om som fotbollsspelare om man slitit av en hälsena och inte kan vara med. Detta är svårt att förstå om man inte är med om det själv så ni kanske tycker jag är knäpp. Jag hade antagligen tyckt jag var knäpp om jag inte varit jag nu utan någon annan med hela hälsenor som observerat utifrån bara... typ. Iallafall så har jag ett VM-upplägg som går ut på följande: Läser ingenting om VM, blockat alla VM-inblandades statusuppdateringar på fb och tittar inte på sporten eller andra inslag från VM. Däremot tittar jag på en del matcher när jag känner för det. Sveriges matcher kommer jag naturligtvis se allihopa. Jag har dessutom råkat bli "expertkommentator" på Expressen vilket blir lite intressant eftersom jag kanske inte kommer vara så expertig när jag inte håller mig uppdaterad. Men men, det blir nog bra (som man brukar säga när man inte har en aning). Sen skypar jag med Thunis och har lite kontakt med annat löst folk vilket är trevligt. Än så länge går det rätt hyfsat. Frågor om VM från folk runt omkring och journalister som ringer går också bra. För det mesta iallafall. De flesta jag pratar med tycker det har gått så fort. Oj! Har du redan blivit av med Max??? Skulle du inte ha han 8 veckor??? Joooo, det har gått 8 Veckor. Men VAAA!!! Va fort det gått!!! Jag ler och håller med för det mesta med men fick ett samtal från en journalist häromdan som sa samma sak, råkade vara på rätt dåligt humör just då och hör mig själv säga: Testa själv att gå med gips+ ortos 8 veckor får du se hur fort du tycker tiden går! Bet mig själv i läppen och tänkte va är det jag säger, så får man ju inte säga, hon ville ju bara vara uppmuntrande. Lyckades iallafall skämta bort det, tror jag, men eftersom jag inte läser något har jag ingen aning om vad hon skrev.

Annars känns det som jag mestadels av tiden sitter på rehab med foten fastspänd i dragapparaten. Har hunnit med 13 rehabpass på en vecka (hälften av dem hemma med gummiband). Hälsenemässigt går det sakta med säkert framåt, den är kort men ingen smärta när jag tränar. Det som är irriterande är ärret. Huden har ju läkt i ett läge där tårna pekar nedåt och dessutom läkt fast på några ställen så den inte fäljer med i rörelser om ni förstår vad jag menar. Nu när jag börjar röra på foten blir resultatet att det drar så in i h-e i det stackars ärret så det blir småsprickor i det. För att få "loss" ärret samt få tillbaka känseln ska man sitta och massera det.... viiilket inte är särskilt skönt när det är sprickor i det.... viiiilket leder till att jag inte gör det för då läker ju inte sprickorna... viiiiiilket dom kanske ändå inte gör eftersom jag inte masserar så ärret lossnar. Moment 22 liksom, kanske inte riktigt som Hellers men ändå. Kör iallafall på så mycket jag får nu så jag och herrn i huset kan ha lite semester tillsammans sen när han slutar jobba. Har inte haft semester en sommar sen jag var 14 tror jag.

För övrigt tittade jag på SYTYCD häromdan och måste bara fråga: Vad är det med modern dans? Jag fattar ingenting. Dom hoppar omkring och ser ut som dom bara larvar sig samtidigt som dom försöker ha någon typ av lidande/ svårtolkat ansiktsuttryck, sen när man tror dom ska bli toksågade av juryn så utbrister dom maaaaaaaarvelous dancing, amaaaazing, soo beautifuuuul, here´s a ticket to Vegas! Men va!!??? Riktigt riktigt konstig dans.

Oao/ S

Tåhävningsstatus: 900st
Övrig status: Får cykla på riktig cykel utomhus = no more spårvagn, tjoho! Grym på att gå uppför trappor, kass på att gå nedför. Kan gå normalt utan kryckor fast sjukt långsamt så jag måste ha krycksen om jag ska gå lite längre. Ingen bilkörning än för antagligen skulle reflexen att tvärnita inte vara så bra.

Poststickningsdepression

"Höstens hetaste tubhalsduk" är klar och jag har en poststickningsdepression. Känns så tomt, har varit så trevligt att ha något kreativt att göra på kvällarna. Men köp mer garn och sticka mer då och sluta gnäll tänker ni. Ja jag ska. Blev klar med den i fredags och sedan dess har alla garnaffärer varit tvärstängda så det har inte varit så enkelt att få tag på garn. Men imorgon är det naturligtvis öppet så då kommer jag stå och hänga på låset och banka på dörren med kryckan 10 min innan öppningsdags. Njuter ändå lite av denna depression eftersom jag vet att den går över imorgon, en tredagarsdepression liksom. Dessutom kan jag nu under tiden googla och youtuba stickningstips. Tittade t.ex på ett klipp från youtube : "grandma´s loose cut-off", hur man gör en lös avmaskningen (nej detta gäller inte katter utan stickning) så kanten på halsduken inte blir för stram. Blev mycket bra, tack Grandma!

Jag vägrar ha en postavslitenhälsenadepression eftersom den blir så lång. Det går hyfsat bra för det mesta. Blir som en liten tävling kan man säga, mellan mig och postavslitenhälsenadepressionen som jag är fast besluten att vinna. Pahd har vunnit några gem men jag leder matchen efter en av totalt tre perioder (ja, jag vet att jag blandar olika sporter här men det får man göra när man slitit av hälsenan). Lite fördel för pahd nu under VM tyvärr men jag tänker att svenskar är bra på att slå i underläge så jag ger mig in i andra perioden med hyfsat gott mod.


Nu är jag iallafall på gång på allvar med rehabträning för tjocka senan. Lite läskigt i början men ändå kul och inspirerande, känns mer som jag är på väg åt rätt håll nu. Det har varit mycket tjat om tåhävningar från alla möjliga håll när det gäller hälsenan. Så jag har förstått att det kommer bli en hel del sådana i alla möjliga varianter. Mitt nya lilla projekt jag ska ha nu är att räkna hur många tåhävningar jag gör, känns lite mindre segt då. Jag började i torsdags med att göra 3x20 sittandes och sen fredag, lördag och söndag 2(3x20). Jag har alltså gjort 420 tåhävningar hittills. Sen är det en hel drös med andra gummibandsövningar men det orkar jag inte hålla reda på. Var på gymmet idag och efter att fått skavsår av cykeln körde jag gummibandsövningarna på foten. Kändes helt sjukt bra, inte ont eller stramt alls! Fan va bra tänkte jag tills jag kom på att jag satt och körde med vänsterfoten. Så orutinerat.

För övrigt så saknar jag Dala här hemma nu. Hon har varit mitt största rehabfan. Genuint intresserad av alla små framsteg med Max och gladdes med mig så fort jag kunde göra något nytt och lyssnade intresserat på mina sammanfattningar av allt skit jag googlat på om hälsenor. Fredrik är också bra men det blir lite för mycket hälsenesnack för att kunna få entusiastisk respons på allt. Men jag hoppas iallafall att Dala inte kommer hem på ett bra tag.

Tåhävningsstatus: 420st

Oao/ S

Hej och Tack Max

1,5 biffig vad, snart (beroende på hur man definierar snart) på en fotbollsplan nära dig

33%, 56 dagar, 1/3 av tiden till jag spelar match igen har gått. Idag returnerades Max och han får säkerligen inom en snar framtid en ny fot att gå på nerverna för ja dom återanvänds. Jag hade turen att få vara Max första fot. Särskilt nu, 6 veckor senare när jag vet hur mkt jag svettats, spillt och smutsat ner den stackarn är jag tacksam över detta. Max har varit bra. Utan honom hade det varit sjukt mycket jobbigare. Då hade jag fått vara jätteförsiktig hela tiden (vilket inte är min starkaste gren) och senan hade antagligen inte läkt så bra eftersom jag antagligen snubblat på den X antal gånger. Jag har en förmåga att spåra ur med vissa grejer, gå hela vägen och lite till om man säger så. Så även med Max som jag personifierat och gjort till en följeslagare/ vapendragare i kampen för läkningen av avsliten sena. Ett smart drag av mig för det har gjort det hela lite trevligare, som ett husdjur typ. Ett rätt bra husdjur för man kan ta med det överallt, inte allergiframkallande, skäller inte, hårar inte, dreglar inte och behöver inte rastas eller bli matad (Ja, jag vet, nu spårade jag ur lite till, sorry). Jag har tydligen även en förmåga att dra med mig folk i detta. Var och varannan jag träffar eller som hör av sig frågar hur det är med Max eller hur är det med ER, vad gör NI, hur mår NI. Rätt kul faktiskt, men nu är det slut med det! Det är nu det börjar, på riktigt, rehaben. Imorgon blir mitt första rehabpass med Karins standin (tack för att du prioriterar VM framför att rehabträna min hälsena, jag fattar ingenting) som antagligen kommer få svara på ca 600 frågor om vad jag får och inte får göra.

Just nu känns det väldigt naket och svajigt. Nu är det slut på att kunna snubbla omkring för nu kan jag skada senan om jag trampar på en tröskel eller inte sätter hela foten på trappstegen. Får inte stressflänga runt i lägenheten och vara tidsoptimist. Undermedvetet tyckte jag kanske det var sorgligt så jag passade på att köra en panikmorgon i morse som någon typ av avsked. Allt började lugnt men sen när jag tittade vilken spårvagn jag var tvungen att hinna med visade det sig att jag hade rätt mycket mer bråttom än vad jag trodde. Precis när jag ska ut genom dörren kommer jag på att jag lagt mitt körkort ( man måste ha id när man hänger på sjukhuset) och mitt kontokort (man måste betala när man hänger på sjukhuset) i Fredriks plånbok. Hej panik 5 min innan spårvagnen går. Hittade efter att ha rivit ur en hel massa lådor mitt pass och lite kescha och kom till hållplatsen med hela 25 sek till godo! Då hann jag dessutom med att vända tillbaka för jag kom på att jag hade glömt ta med en högersko. Det hade sett ut va?!

För övrigt så har jag börjat sticka. Fick en stickning av mamma i fördelsedagspresent, "höstens hetaste tubhalsduk" stickar jag. Ännu en grej som jag tänkte bli riktigt bra på. Än så länge ser det bra ut, om man tittar på lite avstånd iallafall. Tittar man nära kan det vara lite ojämnt här och där så när jag sen har den på mig så får jag hålla mig 1-3 m ifrån folk som kommer den se perfekt ut. Jag skyller den lite ojämna starten på pyromanmamma och pyromanfredrik som ute på landet eldade så mycket i kaminen att jag fick syrebrist, vätskebrist och allmän överhettning när jag skulle starta mitt projekt. "Det är ju så mysigt med en brasa, det är ju lite ruggigt ute" var kommentaren jag fick när jag tyckte det var för varmt. Det är en brandfarlig kombination dom två ihop, mamma och Fredrik. Fick även en råsaftcentrifug av F så när jag inte stickar så pressar jag juice på allt som går att pressa juice på. Kassörskan på Ica tittade lite snett på oss när vi i princip bara handlade frukt och grönsaker. Ingen vitaminbrist kommer försena hälseneläkningen iallafall.

När jag kom hem från landet låg en landslagtröja innanför dörren. En landslagtröja med mitt nummer och alla i laget hade skrivit på den. Det kändes i hela hjärtat. Börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Tack bästa landslaget, ni är helt fantastiska och underbara allihop!

Oao/ S

Fristad

Har flytt fältet, back to my roots, Öret och mamma och pappas fantastiska sommarstuga vid sjön mitt ute i skogen utan andra grannar än vildsvin, hjortar, rävar och en hel drös med fåglar och annat småvilt som mygg t.ex. Har ju tyvärr fått släpa med mig Max hit också men annars när man sätter foten utanför bildörren så är man bara. Inget VM, ingen fotboll, ingen träning (eller jo lite, fast inte på gym), ingen Tv och ingen electricitet. Ha ha, sköja bara, lever ju på 2000-talet, även i urskogen finns det ström och trådlöst internet! Här sitter man på verandan i kvällssolen, dricker rosévin, spelar plump (jag vinner utan handikapp för senjävulen), äter god mat, läser bra böcker, tänder brasa på kvällen inte för att det är kallt utan bara för att det är mysigt och kelar med katterna. Jag och Max har även målat hall (Max hjälpte inte till ett skit), kört bil på otrafikerade grusvägar (Max hjälpte till, kors i taket) och styrketränat med ett spett (skivstångssubstitut), mortel (viktskivasubstitut) och teleskopskaft till skurmopp (pinnsubstitut).

Klös, min och F:s katt som brukar bo här ute från april till september välkomnade mig med att stolt komma springande med en sork som han sen slet huvudet av och tuggade i sig. Vardagsmat på landet. I morse när jag satt och åt frukost sneglade jag ut genom fönstret på den huvudlösa sorken som låg på gräsmattan, plötsligt kommer en stor fågel som med klorna plockar upp likresterna och flyger iväg, även det vardagsmat på landet, bokstavligen. Klös bryr sig iallafall inte ett skit om att jag haft av hälsenan, han är nöjd bara av lite kli på halsen. Hilda, mamma och pappas katt är även hon rätt obrydd. Annars en hispig liten livsnjutare med ngt som jag är helt övertygad om är en bokstavskombination, men en rätt charmig sådan.

När jag packade för att åka hit så småskrattade jag när jag skulle ta med skor. Känns sjukt oseriöst att packa ner en vänstersko av varje. Så oseriöst att jag nästan tog med mig högerskorna också bara för att skor kommer ju i par liksom, ska inte skiljas åt. Men eftersom jag skulle hoppa omkring på tåget med kryckor och packning så kändes det lite overkill att ta med dom bara för att. Dessutom är den allra bästa skon i sann lantlig anda träskon. Max har ju en klack på ett par cm så klacken på träskon gör att jag kan gå rätt bra, benen blir lika långa. Det hörs när jag kommer kan jag säga, ingen idé att försöka smyga på någon.

För att nu inte riskera att komma hem till Götet och av misstag imitera fågelläten när jag ska prata med folk så håller jag kontakt med stadslivet genom att varje kväll när jag går och lägger mig kolla på ett (eller två eller tre, beroende på hur länge jag kan hålla föräldrarna och syster vakna) avsnitt av Gossip Girl, your one and only source into the scandalous lives of Manhattan's elite. Ytterligheter är ju alltid kul, så jag får ett bit av varje och har mitt eget liv någonstans där mitt emellan skogen och upper east side, antagligen lite mer åt skogshållet.

Exakt en vecka kvar till "the big breakup"

xoxo/ S 

Tejpar lister inför målningen, jag, Max och träskon. Vill egentligen bara med denna bild framställa mig själv som händig.

 

Googla och Youtuba

Glider in på Mölndals sjukhus, börjar känna mig hemma där nu, hittar riktigt bra. Lite överallt ser jag hälsenesystrar/bröder nu för tiden. Känner igen dom antigen på skenan eller på gipset med foten vinklad nedåt. Men jag ser aldrig så många som när jag är på sjukhusets Ortopedmottagning, där hänger ett helt gäng! Sitter i väntrummet och den ena efter den andra hoppar in. Kommentarerna går på högvarv i huvudet. Hmmm, stackarn, gipset kvar... oj, hon var inte bra på att hoppa på kryckor, han är nog här för att ta gipset, ser skitigt ut, undrar hur hans sår läkt.. Ooo inte opererad, risky, 20% chans till reruptur till skillnad från 1% vid operation.. Eftersom jag egentligen inte skulle vara på Ortopeden nu (var ju infektionsjävulens fel) så kan man säga att jag ligger i täten. De flesta har gips eller precis fått en egen Max. Så jag sitter där och känner att jag på något sätt leder över dom som är där, rätt nöjd över det så jag reser mig upp och går ett par steg utan kryckor bara för att jag faktiskt kan till skillnad från dom med gips. Även fast jag är lite skrytig med att kunna gå på den så håller vi ihop, jag och hälsenesystrarna/ bröderna. Ger en nygipsad ett medlidsamt leende och gläds med hon som kommer ut och uppenbart precis lämnat sin Max. Iallafall så såg infektionen bra ut och mitt träningsförbud är upphävt och jag fick ställa om Max. Ställde om honom till 0 grader nu i två dagar så imorgon blir det + 7,5. Hej hej stela senan som inte alls känner sig tillräckligt lång för att gå i Max med 0 grader. Men vi töjer på så snart så!

Jag älskar att googla saker. Jag googlar allt, ord, namn på folk jag känner igen, stavningar, böcker, historiska händelser, datasupport, you name it. Jag har naturligtvis även googlat på hälsenor, googlat hälsenor så in i h-e faktiskt om jag ska vara ärlig. Testat alla olika varianter från bara hälsena till akillesruptur och rehab. På gott och ont får man ändå säga för det finns en hel massa information på nätet och rätt många källor säger emot varandra. Men jag kan inte låta bli, gillar att ha koll på läget. Precis när jag skadat mig googlade jag på Beckhams hälsena och hittade ett uttalande från läkaren som opererade honom: Han blir borta minst 3-4 månader. What!??!! Jättesnabbt ju! Blev tokladdad. Men då var jag nybörjarhälsenegooglare som inte lärt mig filtrera informationen ordentligt. Nu läser jag mest studier, inte typ artiklar från aftonbladet. Men det senaste jag börjat med i hälseneinformationssökningen är youtube. Jag har youtubat hälseneoperationer. Jag är glad att jag inte gjorde detta innan operationen för då hade jag kanske inte gått med på att vara vaken. Jag är även glad att jag inte tackade ja till att se operationen på en tv- skärm under operationen. Dom bänder ju upp halva vaden!!! Fast ändå väldigt intressant. Kul att se vad dom gjort därinne egentligen, det vill man ju veta. Hade ingen aning om att hälsenan var så bred t.ex. Ska sluta kalla den för lilla senan. Lägger in en länk på ett litet smakprov. Tror inte min operation gick till riktigt så för det ser ut som dom stärker upp senan med någon annan sena vilket oftast görs om man sliter av den igen (har googlat på det nämligen) men det ser ju antagligen ut ungefär så iallafall. Jag är helt allvarlig nu med att ni inte ska titta om ni är känsliga, för dom skär upp vaden och gräver på rätt bra därinne.. http://www.youtube.com/watch?v=2P0sr29Ryf8&feature=related. Ni får klippa ut och klistra in länken, fattar inte hur jag ska få så det går att klicka på den... Får väl googla på det...  

För övrigt mår jag rätt bra idag. Haft en risig vecka faktiskt, mått crap, men nu känns det som det börjar ordna upp sig. Skönt. Hoppas det håller i sig ett tag!

Oao/ S

FFW

Om den där snabbspolningsknappen jag pratade om funnits hade jag varit väldigt nära att pilla på den nu. Väldigt nära. Drygt två veckor kvar med Max och det är lite limbofeeling på situationen nu. Dragit på mig en liten infektion i såret = träningsförbud, två ton penicillin och frågan: kommer jag få ställa om skenan imorgon som planerat? Är i vanlig ordning grym på att tajma grejer så jag såg till att få infektionen precis innan en massa röda dagar så det skulle bli lite extra meckigt att få såret undersökt. Hade detta inte hänt hade jag fått köra wetvest nu, sprungit fast i vatten, hade varit väldigt trevligt. Så tack så j%€"&%&%€a mkt lilla bakterien eller kvarglömda stygnet för det! Du kommer få igen! Om jag för en vecka sen var less på Max så kan jag meddela att jag inte direkt tycker det är roligare nu men har jag fixat sex veckor utan att gnälla så fixar jag två fjuttiga veckor till, bring it on!

Fast det värsta är egentligen inte att stappla omkring med Max, det funkar även fast det är bökigt. Det värsta är att känna att jag inte fyller någon funktion, eller jag vet att jag fyller en funktion men inte den jag är van vid. Ha krav på mig och känna att jag bidrar med något, lyckas eller misslyckas. Nu har jag en hel sommar framför mig där jag kan göra vad jag vill. Har ingen speciell funktion att fylla förutom att bara vara. Detta är alldeles säkert enormt lärorikt och utvecklande på alla sätt och vis. Märker redan att jag är mer uppmärksam på vad jag egentligen tycker, tänker och känner när jag för engångsskull inte har en massa "bollar i luften" (ha ha, va torrt). Det är intressant, känns som att lära känna en ny person. Så fort det tycker upp en situation nu som kan tänkas vara jobbig så tänker jag: jaha, undrar hur jag kommer reagera på detta och rätt ofta blir det inte som jag trott att jag skulle reagera. Intressant, intressant, fast är fortfarande sugen på ffw knappen för intressant är inte = kul. Imorgon har det iallafall gått exakt sex veckor, två veckor kvar till 1/3 är gjord, 1/3 är rätt mkt, 33%, kommer kännas bra. Ser framemot att äntligen få köra rehab, riktig rehab på senan, inte bara hålla igång allt annat utan få lilla senan att komma i speldugligt skick igen. Kanske kommer kännas som att jag har en funktion där, kanske inte, ska bli intressant att se!

Hade för övrigt lagfest igår, underbara fantastiska laget. Skrattat så jag grät.

+ Fredrik som fiskar upp mig när jag är nere och fortsätter dra torra skämt fast han inte vet om jag kommer skratta eller gråta.

- Lite klagomål på tre cm tjocka fleeceinnerfodret på Max, kom igen, var är ventilerade sommarkollektionen? Det var 30 grader ute igår!