Bastutvål

Har inte duschat på en vecka. Ute på landet så badar man i sjön när det är varmt ute, det finns dusch med varmvatten men det tar emot att kliva in i en sådan nymodighet när man för övrigt kör ett med naturen stuket. Eftersom man inte blir ren bara av att bada så måste man ha lite tillbehör. Ska jag ta med bastutvålen? frågar mamma och jag frågar naturligtvis vad en bastutvål är. En sån man har när man bastar säger mamma och jag fortsätter fundera på vad det är för speciellt med denna tvål. Man har väl inte en speciell fotbollstvål till efter träningen, eller en löpartvål, hockeytvål, balettvål, cykeltvål? Eller? Tvål som tvål tänker jag och sneglar lite drygt på tvålen och tänker att du ska inte tro du är något bara för att du heter bastutvål, du är precis som alla andra tvålar. Det skulle jag inte gjort. Efter att ha simmat runt (näck naturligtvis, badkläder är också nymodigheter) en stund i sjön står jag på stegen och har planer på att med en hand använda bastutvålen och med den andra hålla i mig i stegen. Botten är nämligen rätt äcklig, antagligen fylld av döda äckliga djur och levande äckliga djur. Jag tar tag i bastutvålen som bara för att djävlas glider ur handen och sjunker som en sten till botten. Skit också. Det gör inget säger mamma som hon alltid säger när jag gör klantiga saker. Känner ändå att mamma gillar bastutvålen och tycker inte att det känns riktigt bra att lämna den på sjöbotten. Jag får helt enkelt sticka ner fötterna bland allt det äckliga och trampa runt i jakt på något som känns som en bastutvål. Naturligtvis tappade jag den in under bryggan mot vassen där det antagligen finns gäddor. Får iallafall tills slut tag i bastutvålen men när vi går upp mot stugan med bastutvålen i bastutvålsasken i mammas morgonrock känns det ändå som bastutvålen vann med 1-0.

För att återigen känna mig som en vinnare så börjar jag tävla med mamma i sockstickning. Mamma låtsas att hon inte har någon tävlingsinstinkt alls men när jag börjar påpeka att jag börjat med hälen på min socka ser jag att hon ökar tempot rätt rejält. Jag har inte en chans mot henne hastighetsmässigt så det handlar mer om att jag måste lägga ner mer tid. Jag blir lite stressad och känner att hon närmar sig hälen snabbare än jag trodde. Senare på kvällen sitter vi på verandan, lyssnar på Dylan, spelar lite kort, dricker vin och stickar (ej pappa, fast han påpekar med jämna mellanrum att han stickat afghanska sockor för några år sen, väldigt speciella i tre delar typ) om vart annat. Plötsligt hör jag ett neeeeje från mamma som råkat sticka slätstickning ett par varv fast det ska vara resårstickning och alltså måste repa upp en bra bit. Jag skrattar ett riktigt elakt skadeglädjeskratt och viftar med min resårstickning. Jag hör och ser mig själv göra detta och inser att jag måste få börja spela fotboll snart, tävla i något som är socialt accepterat att tävla i, det här går ju inte.

Träningsmässigt är det ett evigt tåhävande, gummibandstöjande och övrig segträning som gäller. Fredrik börjar jobba 15e, samtidigt som sjukgymnasten behagar komma tbx till rehab så nu passar jag på att för första gången på kanske 15 år ha något som liknar semester. Semester i den mening att jag kan vara var som helst, inte bunden till någon plats att sköta träningen på. Har dyrt och heligt lovat Karin att inte testa några nya grejer på egen hand så jag maler på och har hela tiden Ekens ord: varje övning och rörelse är skitviktig, den tar dig ett steg närmre att få spela fotboll, i huvudet. Hon är klok hon.