Less is more

Ända sen jag skadade mig har en filmsekvens från Madicken med jämna mellanrum dykt upp i huvudet. Madicken vaknar och är sjuk och kan inte följa med klassen på någon utflykt hon sett fram emot. Hon ligger i sängen och bilder spelas upp om hur kul dom har på utflykten och hon tycker det är så tråkigt att hon inte får vara med. Blev berörd av detta när jag var liten. Tyckte så synd om Madicken och förstod hur ledsen hon var för att hon inte kunde följa med. Lite så känns det nu, fast skillnaden är att när Madicken går till skolan nästa dag visar det sig att utflykten blivit uppskjuten så hon kan följa med, tror inte dom skjuter upp VM.

Skulle kunnat gräva ner mig idag. VM- truppen har tagits ut och jag vet hur det hade känts idag om jag inte slitit av skitsenan. Börjat pirra lite i magen och drömmen man haft ett tag hade helt plötsligt börjat bli verklig. Finns en massa saker jag skulle kunna säga om detta och visst känns det i hjärtat. Men jag väljer att försöka framhäva den andra känslan som också finns och det är glädjen för alla dom jag tycker så mycket om som ska få vara med om detta underbara äventyr. Det är ett fantastiskt gäng, både spelare och ledare som jobbat stenhårt för att idag få sitt namn presenterat inför nationen som ska representeras. Det är stort. Inte många som får vara med om det. Så mitt i sorgen över att inte få vara med så glädjs jag faktiskt verkligen med dem allihopa och jag är riktigt stolt över mig själv för att jag kan det. 

Så istället för att gräva ner mig har jag och Olivia (och Fredrik i typ 5 sek, han gillar inte musikaler) krypit upp i soffan och kollat på RENT och fått gråta lite åt något annat än sena och missat VM.

För övrigt börjar jag bli riktigt less på Max. Skulle gärna sula ut honom från balkongen men vet ju att jag skulle vara tvungen att hämta skiten vilket jag dessutom skulle få göra krypandes så det känns inte som att den lilla kicken är värd det mecket. Tre veckor kvar. Vet att jag fixar det, är bara less. I början får man ändå en liten kick av att klara av grejer, ta sig till platser och bevisa för sig själv att man fixar det. Men det är inte lika kul 25:e gången. Men less is more säger man ju och eftersom jag är ett big fan of klyschor så ändrar jag på innebörden och språket (i halva uttrycket) och tänker att vara less kommer ge mig mer på något flummigt filosofiskt sätt. Jag har även för att pigga upp mig själv lagt en av dessa bilder som bakgrund på datorn. Jag, Fredrik och hans lillasyster Annika åker uppswinget på Berget.

Oao/ S

Besikta livet

Tränat på Valhalla idag för första gången, joggat runt plan. NOT. Jag har gymmat och duschat intehemma för första gången. Bli inte orolig nu Karin, jag följde alla säkerhetsföreskrifter, satt på pall och riskerade aldrig att råka sätta i fel fot. Det gick riktigt bra förutom att jag slog huvudet i duschknappen så den gick igång innan jag tagit av mig Max, kallvatten, tack så mycket. Blev i alla fall hyfsat ren och efter lunch (där jag nu för tiden slipper vara med på stensaxpåse om vem som hämtar kaffe, tack Max och kryckorna) åkte jag, Sempan och Dala iväg för att besikta bilen (vågar inte skriva vad vi kallar den, för jag tror inte det är politiskt korrekt). Råkade krocka lite lätt med den för ett bra tag sen. Trasig och lite intryckt kofångare samt spräckta lampglas blev resultatet av denna lilla olycka som jag, mina tre chockade passagerare och han jag körde in i var rörande överens om var mitt fel. Har av en massa bra bortförklaringar inte fixat detta ännu så jag var inställd på tvåor, ettor och allt vad det heter. Var ärligt talat lite orolig för att vi inte skulle få köra bilen därifrån trots att Dala gjort ett gediget jobb med silvertejpen för att inget skulle hänga löst. Tror vi alla tre var lite nervösa när vi fnittrandes snubblade ur bilen. Verkade i alla fall göra besiktningsmannen på bra humör för bilskrället gick igenom besiktningen! Måste naturligtvis fixa lamporna, men ingen ombesiktning och inget körförbud, tack tack. Det var skönt. Fast idag så känns världsliga saker som bilbesiktning och hälsenor inte så viktiga. 

Idag så är mina tankar hos en alldeles speciell vän vars mamma gick bort i natt. Livet är skört och på sätt och vis lätt förgånget. Det ger perspektiv på vad som är viktigt i livet. Ta vara på den tiden vi har fast det ibland känns skit, för plötsligt står man där och önskar att man hade lite mer av det, tid. Det finns ingen logik eller rättvisa i hur lång tid vi får utan man får helt enkelt njuta av den tid man har med sitt eget liv men även den tid man har tillsammans med andra. Upplevelser och minnen man fått tillsammans  försvinner ju inte bara för att tiden tagit slut för en utav oss utan blir kanske ännu mer betydelsefulla och varma. På så sätt kommer vi alla på sätt och vis leva vidare i hjärtat hos dom vars liv vi på något sätt förgyllt. Sorgen i att förlora någon talar om för oss att vi haft turen att ha just den underbara människan i vårat liv. Det tror jag i alla fall. Idag så skickar jag all den energi och kärlek jag har till min vän och hennes familj och hoppas den kommer fram.

Oao/ S

Hänt i veckan

Krisse får sjukligt med beröm för sin fickparkering tills hon är liiiite seg på dragläget, oops, buckla i nummerplåten. Det blir till att skriva lapp och lägga i rutan och sen benen på ryggen. Det blir lite stress och först kommer Krissy på att hon glömt en platta öl i bilen. Efter en vända tbx kommer Jenny på att hon glömt innerdelen till vagnen i bilen (som tur var utan barn i). Tur man har Max+ kryckor, behöver inte ens för artighetens skull erbjuda mig att hämta.

Häng i salongen på B&B:t

Mina roomies är inte vana vid att vara roomies med varandra. Efter fem dagar blir det bråk.

Har egentligen ingen kommentar till denna. Skulle jag vara tvungen att skriva en lista på grejer man kan göra med dill skulle inte detta vara med ens på topp 1000 listan.

Vid matbordet två timmar innan start:
Jag: Har du bestämt om du ska springa?
Fredrik: Jag skiter nog i det. Tror inte mina knän pallar
Jag, Thunis, Björn: Ok
Fredrik: Eller ska jag springa? Är lite sugen..
Jag, Thunis Björn: Gör det då
Fredrik: Fast ne, det är ju dumt, har ju inte tränat och hade riktigt ont förra året.
Jag: Ja, det hade du, kunde inte gå ordentligt på flera veckor.
Fredrik: Mmmm
Fredrik: Fast det vore ju kul, kliver av om det gör för ont.
Jag: Ok
Fredrik: Fast ne, känns onödigt att riskera
Jag: Ja, men strunta i det då.
Fredrik: Fast jag är lite sugen
Jag: BESTÄM DIG!
(Thunis och Björn håller sig nu klokt nog utanför diskussionen)
Fredrik blir sur, slänger på sig löpargrejer och springer varvet. Han kommer in på tiden 01.06.38!!!!!!!! Not, han är ju inte kenyan direkt. Men grym var han!

Top Notch mammorna Inga och Jenny. Får ett sms av Jenny precis innan vi möter upp dom här: Jag kan bära dig i bärselen om du vill? Det kallar jag en riktig kompis. 4 åriga sonen stannade hemma i Öret denna gång och när Jenny pratade om mig frågade han: Är det hon som tappat hälen? Top Notch barn också alltså.

Matchuppladdning i motljus med räkmacka och grannar på Heaven 21.

Kryckan är med på det mesta. Thunis och F kör mage medan jag får hoppa på ett ben. Tack tack.

Småbarnsförälderhumor: blöja på huvudet..

Sist och minst, såhär ser hälen ut. Fint säger dom som kan. Kanske inte det det ordval jag använt som beskrivning men har tydligen läkt bra= viktigast. Äckligt det där blåa tänker ni, men det är färgpennan från operationen, har inte direkt velat gå på det med nagelborste.

Oao/ S

15 grader

Skulle vara på sjukhuset idag kl 10.15. Går käpprätt åt h-e med mina morgonrutiner och jag missar spårvagns&%#&€#&#. Kommer ändå fram till hållplatsen så jag har 6 min på mig, borde hinna tänker jag och stapplar iväg. Telefonen ringer. Får för mig att det är från sjukhuset så jag svarar. Det är inte från sjukhuset utan en kvinna som ringer om några listor och jag känner att jag måste prata lite med henne. Prata i telefon utan headset hoppandes på kryckor är inte en bra kombination. När jag lägger på har jag 2,5 min kvar. Lugnt ändå, skulle ju bara en trappa upp och rakt fram i korridoren. Tar rulltrappan med krycksen för att spara lite tid (seghissar), går mkt bra. När jag kommer upp visar det sig att rakt fram i korridoren är typ en 3km lång korridor. Kommer fram helt genomsvettig precis när sjukgymnasten kommer ut och ropar efter mig.  Har problem att ställa om från stressläge till lugnt läge och spurtar före sg fram till rummet. Oj oj, ta det lite lugnt, säger hon och jag håller helt med. Ställer av mig skitkryckorna (som i vanlig ordning ramlar och för ett jädra liv) och hoppar upp på britsen. Max ställs om från -30 grader till -15 grader och sg säger att jag ska röra foten uppåt. Har inte gjort detta på exakt 4 veckor och hela kroppen (särskilt foten) säger blankt nej. För en kort stund vill jag be henne ställa tbx den på trygga sköna 30 grader igen. Tar en bra stund innan jag vågar och det är riktigt obehagligt. Ingen smärta, men stramar och drar. Skulle sen få till ett lite normalare gångmönster (mer människa, mindre faun) och jag går jättekonstigt. Har höger benet helt rakt med foten i någon dec framför vänsterbenet och försöker hålla det avståndet och hoppa fram med vänsterbenet samtidigt som jag putar bak med rumpan och inte riktigt vet när jag ska sätta i kryckorna. Fick kolla mig i spegeln, såg sjukt roligt ut. Gick så småningom bra iallafall så nu har jag och Max en ny gångstil. Lite sorgligt ändå att inte vara en faun längre. Men ändå inte.

För övrigt har jag bytt gymmiljö för en dag och körde på friskis som har gratis provapåatttränamånad tillsammans med Jane. Man får alltså inte träna gratis tillsammans med Jane hela månaden (hade ioförsig varit kul men lite jobbigt för Jane) utan vi provade på tillsammans. Kul träning. Jane är den ultimata gymkompisen, som en instruktionsvideo i styrketräning.

Dagens +: Jane ska slå Evy (från Mästarnas Mästare) i att hänga på raka armar så länge som möjligt. Evy fixade drygt fyra min. Jane fixade två idag, lätt. Jag står bredvid och tar tid och när hon lyckas tänker jag hävda att det är en coachseger.

Dagens - : En tjej trängde sig förbi mig i kön på apoteket idag. Vem tränger sig före någon på krycks? Var sugen på att fälla henne med kryckan när hon gick men hade väskan och andra kryckan under armen och hade antagligen ramlat.

Oao/ S

B&B

Sen jag och Fredrik flyttat till Gbg har vi drivit ett gratis B&B hemma hos oss, framför allt på sommaren. Veckan som gått har det varit en intensiv vecka för personalen (Jag och F) samt den nyanställda för året, Max och sist men inte minst Thunis som fått ta någon typ av kibbutznikroll. Vår favorittrio från Öret har bott här i helgen och vi har både fredag och lördag haft diverse löst folk hängande här i en salig blandning av gbg- varvet löpare, barn, grannar, fd örebroare och örebroare. Underbara människor. Är helt slut men fått så mkt energi och kärlek att jag nog glider på den vågen ett bra tag (efter att ha sovit ca 1 dygn). Återkommer med lite bilder och grejer när jag orkar resa mig från soffan.

Tankemässigt har jag liksom tagit som en paus från hälsenan. Thunis har halvt kört ihjäl mig på gymmet och Max med crapkryckorna är ju med hela tiden men jag har haft alldeles för trevligt för att ha tråktankar. Fick samtal från sjukhuset i fredags om att jag ska dit imorgon, tisdag för gradinställning. Blev först irriterad för jag är ju så uppstrukturerad i mina veckor med halvlekar och så kraschar allt för jag får en tisdag istället för torsdag. Men efter att första chocken lagt sig så tyckte jag naturligtvis det var väldigt trevligt besked. Två dagar tidigare! 15 grader here I come! Sen för framtida gradjusteringar behöver jag inte leva i ovisshet om exakta dagen för då styr Karin (sg) upp det. Karin skulle aldrig mixtra med dagar om det inte fanns en riktigt bra anledning.

 

För övrigt körde jag, Thunis och Dala ett rejält överkroppspass idag innan Thunis åkte mot Sveriges baksida. Fokus låg på triceps. Det var lite gnäll på Dala så som straff fick hon direkt efter sista övningen ta på sig Max och testa hur skönt det är med kryckhoppning direkt efter att bicepsarna gått in i väggen. Skulle haft kameran med mig. Eller inte, för jag ser ju antagligen likadan ut. Hallå Faunen! 

Imorgon har det gått exakt fyra veckor sedan hälsenan rök. Vad fort det gått säger folk. Jag har inte bestämt mig för om det gjort det eller inte. Fast den sista veckan har gått fort iallafall. Måste reda ut tidsbegreppen ordentligt någon gång. Fyra veckor är ju bara 28 dagar, inte en månad, eller? Hade det varit februari och skottår hade det funkat.

Dagens + Har idag av en läkare fått en ny bild av hur hälsenan såg ut när den gick av. "Tänk dig två blodiga golvmoppar en bit ifrån varandra". Det var väl en lite kul beskrivning. 

Dagens - Stress att hinna dra kortet på spårvagnen innan den börjar åka. Riktigt vingligt. Höll på att trilla in i en liten tant idag.

Oao/ S

Mac och Max

Macen och Max är två stora delar av min vardag just nu. Max är den mest lätthanterliga av dem två. Jag är inte jättebra på Macen. Thunis styrde upp den när den var ny och om jag ska vara ärlig har jag inte gjort sådär jättemycket med den i uppstyrningssyfte sen dess (typ ett år sedan). Nu är Thunis här och tyckte jag skulle rensa upp lite, t.ex ta bort dom 160 Gb som låg på hämtade filer och bara skräpade. Massa skolarbeten, filmer, you name it. Markerade alla och skulle ta bort men lyckades istället trycka på öppna. Alla filerna öppnades samtidigt, det bara smattrade upp ca en miljon grejer på skärmen, helt galet. Det som syns på skärmen är "bara" den del av filerna som var powerpoints, 1/40 del kanske. Tur att Thunis är här och styr upp. Har överseende med att hon garvade sig igen hela datasupporten för den här gången.

För övrigt tror jag jag vant mig vid Maxlukten. Körde ny strumpa idag och när jag körde fotluftning luktade jag på strumpan och blev glatt överraskad att den inte luktade äckligt. Lät F lukta, han rynkande på näsan och sa: men fy f-n Stina!. Ja ja tänkte jag, han är ju lite känslig för lukter och tvingade dyngförkylda Thunisutanluktsinneförtillfället att lukta. Tydligen hade hon ändå lite luktsinne kvar... Inte helt nöjd med det var hon just då. Dom kommer nog vänja sig dom med om ett par dar. Nu ska jag sluta tjata om lukten.

Oao/ S

Roomies och 30 grader

Hemma i Gbg är jag och Fredrik roomies (bland annat). När man spelar i landslaget kan man vara borta sammanlagt rätt många veckor på ett år, där har jag en annan roomie, Thunis. Man lär känna varandra rätt väl, skaffar rutiner och ja man bor helt enkelt ihop. Nu kommer inte jag och Thunis vara roomies i landslaget på ett bra tag tyvärr. Då kommer Thunis, som den ultimata roomien hon är, hit istället och jag får ha båda mina roomiesar under samma tak ett tag! Morgonpigg och världens bästa morgonhumör har hon, hoppas det smittar av sig på herrn i huset (vet redan att jag tyvärr inte är mottaglig).

Mitt nuvarande sätt att tackla hälseneskiten är att ta det i två veckors perioder i totalt sex veckor med halvlek efter en vecka. Fick Max i torsdags vilket innebär att det är halvtid om två dagar, känns skönt. Anledningen till tvåveckorsperioderna är att jag då svänger förbi sjukhuset och ändrar vinkeln på Max som i dagsläget står på 30 grader ner från när man har foten vinkelrät mot benet. Nästa torsdag blir det 15 grader och två veckor efter det +7,5 grader!!!! Men nu ska vi inte hetsa upp oss över det redan nu utan ser fram emot 15 graders ökningen OCH att få gå utan kryckor hemma. Max börjar redan lukta riktigt äckligt, tjockt syntettyg dygnet runt när det är sommar plus att jag tränar med honom. Smart som jag är lyckades jag dock tjata till mig en extra innerdel som jag fick gömma i väskan så ingen skulle se att jag fick en extra, bra tänk där. Tjatade dessutom till mig två extra strumpor att ha under (den ena har jag i och försig lyckats tappa bort) så jag kan tvätta dom då och då.

För övrigt skulle jag vilja ha lite bok och filmtips. Har allt lyckats hitta statistikfunktion på bloggen så jag vet att ni är ett gäng som tittar in och kollar att jag fortfarande lever. Ska ju lufta foten ett par ggr om dagen och det är ett jädrans meck att sätta på och av Max, så en anledning att sitta still mer än fem minuter skulle uppskattas.

Dagens Max +: Gör ingenting att strumpor är omaka efter tvätt, använder ändå bara den ena.
Dagens Max - : Lukten. Allvarligt? Den är inte ok och åter igen är det ju egentligen jag som luktar.

Oao/ S

Lite Ledsen

Tänkte först skita i att skriva när jag är ledsen för hur kul är det att läsa om? Men det är terapi för mig det här. Våga vara ledsen och svag för en gångs skull säger folk som brukar komma med smarta grejer. Jag lär mig säkert något av det också. So here I go!

Har haft en halv helt ok dag och en halv ledsen dag idag. Jag tycker inte alls om att vara ledsen och känna mig svag, känns ovant och inte alls bekvämt. Riktigt skit (som Dala skulle sagt) känns det faktiskt. Det kommer bara över mig och det spelar ingen roll hur jag tänker, vad jag gör eller vad någon säger, det är en känsla som tydligen bara ska vara där ett tag. Finns ingenting jag kan göra förutom att bara låta mig själv vara ledsen och dricka vatten så jag inte får vätskebrist. (Förresten skrattar och gråter jag om vartannat, kollar på total blackout på 5:an, sjukt kul, folk är helknäppa när det är helt svart,) (och ja, jag gillar parenteser). Det är bara att ta det ledsna. Däremellan mår jag bra och är glad. Jag är faktiskt hellre glad och ledsen om vartannat än någon typ av halvkänsla av allt och ingenting.

Nä, ett par glas vatten på det här.

Oao/ S

Faun

När jag tog mina första stapplande steg med Max var det något bekant över rörelsemönstret. Tog ett par dar innan jag kom på det. En faun ser jag ut som. Hälften get hälften människa. Kul. Det är bara horn i pannan och lite mer hår på benen som saknas.

För övrigt så har jag bara hälften av min vad kvar och sg säger: det har gått två av åtta veckor, den kommer inte direkt bli större. Det här är inte bra för min och Josefine Öqvists interna biffigaste vaderna tävling...

MaxTrax

Sådär ja. Ny vapendragare på plats på foten. MaxTrax heter han, kommer nog bli Max, vänner brukar ju andvända smeknamn och just nu känns det som en vän. Kommer säkert ta tillbaka det där med vänner efter några veckor men just nu med gipset i färskt minne är Max rena drömmen. Ren, fräsch och framförallt gåbar. I och för sig bara på tå men mkt bättre på tå än inte alls! Det enda fördelen med gipset jag kommit på hittills är på nätterna. Gipset satt som det satt, tryckte ingenstans. Max spänns med en massa remmar. När jag går drar jag åt som satan för man vill ju inte råka glida ur, men när jag ska sova vill jag ju släppa lite på dessa. Frågan är bara hur mkt. Det värsta som kan hända med senan nu är att den blir för lång (förutom att gå av igen då naturligtvis), då får jag inte tillbaka spänst och sådant. Det vore inte bra. Detta kan inte hända så länge Max är på ordentligt, det är omöjligt att dra upp foten mer än jag ska. Jag vill naturligtvis inte riskera detta på något sätt vilket leder till ett litet nattdilemma där jag vaknar av att hela vaden+ fot domnat bort för att det sitter för hårt. Jag släpper på remmarna så jag får tbx känseln men blir sedan orolig för att det är för löst, drar åt, vaknar, lossar, ja ni fattar mönstret. Sover ju inte ensam vilket innebär att förutom ett jädrans liv på mornarna dessutom fem feta kardorreband som spänns av och på X antal ggr per natt ger inte bara mig en rubbad nattsömn. Tur vi har så sjukt bra morgonhumör båda två, riktigt bra, vaknar med ett brett leende båda tv och bara ler mot varandra... Not! Ne, nu var jag elak, har faktiskt inte fått ett endast klagomål på ngt oväsen, fast det där med morgonhumör är sant.

Tillsammans med Max har jag iallafall börjat röra mig ute bland folk, t.ex Ica Maxi, brunch på stan och sådant. Eftersom jag får stödja på foten så går det dessutom rätt fort att gå med kryckorna och är inte lika jobbigt. Igår kväll gick vi hem, ca 1 km utan problem. Eventuellt kan jag fått skjuts på cykel sista biten men om det nu var så är det nog säkrast att inte skriva det här. Ska även poängteras att om jag fick skjuts så hade jag både benen åt samma håll så jag inte skulle riskera att sätta i Max för hårt i backen (kan ju inte skada senan, men kanske något annat). Fast jag fick inte skjuts, vi gick.

Dagens +: Ikea påsen. Funkar alldeles utmärkt som ryggsäck till tvätten. Jag, Max, tvätt och tvättmedel tog oss smidigt ner till tvättstugan (en trappa ner, ut genom port, in i port bredvid och en trappa ned)
Nu tänker ni, måste du tvätta stackare med kryckor och hela kittet? Nej, det behövde jag inte men är envis som en 4 åring och kan själv!

Dagens - : Väl nere i tvättstugan kommer jag på att jag glömt nyckeln. Sjukt irriterande i vanliga fall, nu sjukt sjukt irriterande. Så kul är det inte med trappor att jag gärna går en extra gång. Var inte 4 år längre för dom orden jag sa tyst för mig själv ingår ej i fyraåringars vokabulär (hoppas jag iallafall)

Dagens -2, avdelning irriterande ilandsproblem : Fått en del av tv reklamen där det sitter en unge i badkaret och kladdar badskum i håret på syrran på hjärnan. Mamman säger: Huuugo djäääärtat (Hugo hjärtat alltså fast hon bryter lite). Malt i mitt huvud hela dan, riktigt irriterande...

Frankenstinas hälsena möter dagsljus igen

Sista natten med gipset

Har tränat sista passet med gipset idag. Vi har fått cykla! Jag gillar egentligen inte alls att cykla på motionscykel, bland det tråkigaste jag vet..... om man kan göra en massa andra kul grejer, springa, spela fotboll, klättra, you name it. Nu kan jag inte det och då är det sjukt kul att få cykla. Ger inga som helst garantier på att jag kommer fortsätta tycka att det är kul, kanske inte ens tycker det är kul på fredag när jag gör det igen, men idag är det kul och det gör mig glad. Har testat rodd innan, med stackars högerbenet och gipset hängandes på sidan. Gick jättebra tyckte jag och körde på tills jag en kväll hade sån värk i högeraxeln, som riktig mjölksyra typ. Den fick liksom ingen hjälp av högerbenet som vänsteraxeln fick, blev lite för mkt tror jag. Ingen sådan snedbelastning med cykel, mkt bra, mkt bra.

Nu är jag alltså snart vid första milstolpen, gipsborttagning och 1/12 av tiden, 8,3% avklarat. Har spenderat två veckor, dygnet runt med gipset, umgåtts intensivt kan man säga. Kommer jag sakna det och ha separationsångest? Skulle inte tro det. Kommer inte direkt fälla en tår om det visar sig att de måste bränna upp skiten för att det är en sanitär olägenhet.

Har drömt två drömmar om hur benet kommer se ut under gipset. Första drömmen var förra veckan. Tar bort gipset och därunder är som en smal utskuren klyfta ändå från hälen upp till knävecket. Såret är ngn cm brett och man ser ända in till vadbenet. Jag tycker det känns lite obehagligt men läkaren skickar hem mig och säger bara "var försiktig så du inte får någon smuts i såret". Hur ska det här gå tänker jag i drömmen och vaknar sen och är ändå lite glad att det sitter ett gips över den äckliga klyftan. Dröm nummer två var i förrgår. Gipset tas bort och såret har läkt rätt fin fint förutom små geggiga fläckar precis vid stygnen, helt hanterbart. Men håret på benet har växt och inte bara växt ut som på håriga tjejben utan som på en manliga grottmänniska (tror dom hade mer hår på benen än dom kvinnliga) så man knappt ser att det är hud under. Om jag måste välja ett av dessa två alternativ tar jag ändå 2:an. Men det känns som att vad som än finns därunder kommer vara en positiv överraskning.

För övrigt så går det sådär med mina morgonrutiner, men jag jobbar på det, särskilt på kvällen när jag går och lägger mig, då är jag helt säker på att jag kommer upp i tid. Men inför imorgon känns det bra, ska ju faktiskt ta bort gipset, snacka om att ha ngt att gå upp för.

Dagens + Skypa med Thunis. Båda två skulle gå och hämta snus och Thunis skriker (när hon redan tjuvstartat) FÖRSTEN TILLBAKA!!!!!! Jag vinner, utan tidsavdrag för handikapp.

Dagens - Kan inte vara med och spela derbyt ikväll :(

Oao/ S

You´ll never walk alone

I förmiddags efter gymmet gjorde jag och gipset debut på stan, Nordstan, tillsammans med Dala, iklädda löparbrallor och övrig träningsmundering (jag och gipset alltså, inte Dala, vissa kan ju duscha på gymmet utan problem...). Det var ett spontan minishoppingrunda, brukar helst inte ha löparbralls när jag går på stan annars. Ändå en trevlig liten utflykt.

Gipset och jag har även dammsugit och städat ur soffan. Resultat: mkt ren soffa, mjölksyra i vänsterbenet. Fynd: pärlor till pärlplatta, 20 cent, 2 st hårnålar, hårband, popkorn och massa oidentiferat skit som jag nog inte vill veta i detalj vad det innehåller. När vi var klara med det dammsög vi hela vardagsrummet. Allt som kan göras utan större förflyttning går alldeles utmärkt, det är när saker måste byta rum som det strular till sig. Hade innan städracet suttit och druckit kaffe på balkongen i topp och trosor vilket innebar att jag inte hade så mycket fickor att transportera grejer i. Slutade med att jag och gipset hoppade ut till köket med aromat och en flaska med möbelrengöring instoppade i toppen. Fast om jag ska vara helt ärlig hjälpte inte gipset till ett skit, var mest i vägen, lämpade över ansvaret på vänsterbenet.

Har fortfarande inte ramlat med gipset, vilket är konstigt för jag är rätt ranglig med kryckorna, gör inte saker så långsamt som jag borde och ger mig på grejer jag antagligen inte borde ge mig på. Är dessutom tidsoptimist, särskilt på morgonen, snoozar hellre en gång extra och stressar när jag väl går upp fast jag varje kväll tänker att imorgon ska jag upp tidigt och ta det lungt. Jag har dessutom minne som en guldfisk när det gäller att komma ihåg vart jag lagt saker. Detta i kombination med gipset fungerar sådär. Lägger vi sedan på att jag ibland måste upp före Fredrik och inte vill väckas (kryckor som ramlar och gips som slår i dörrkarmar kan föra ett jädrans oväsen) så inser man snabbt att morgonrutinerna måste ändras. Från och med imorgon!!

Största skadan gipset gett upphov till är på Fredriks fotknöl, en bit avskavd hud. Märkte det inte ens. Gipset fyller sin funktion kan man säga, skyddar lilla senan, fast det här var lite overkill, gick nästan till attack på en oskyldigt solandes Fredrik.

Dagens gips + : Kan slå i grejer rätt hårt utan att det känns någonting

Dagens gip - : F kommer in i vardagsrummet, rynkar på näsan och frågar vad det är som luktar. Kommer  efter en stund fram till att det är gipset. Det äckliga med det är ju att det egentligen inte är gipset som luktar äckligt utan jag. Surt typ. Inte ok.

F tyckte inlägget skulle heta "you´ll never walk alone", Liverpool spelar ju idag, åh va kul.. Fast det passar ju rätt bra, går ingenstans själv nuförtiden, har ju gipset med mig.

Oao/ S

Slutsprutan

Det är tre barn som ritat på mitt gips. Hänger inte ut någon men alla tre är inom åldersspannet 2,5-28 år. Har funderat på om det här med att bli uttittad på gymmet kan hänga ihop med det, att folk tänker "hur gammal är hon egentligen, 7 år och ramlat ner från klätterställningen på lekplatsen eller?" istället för "vem tränar med gips?". Antagligen en kombination. Men nu är det bara tre pass kvar innan gipset ryker, sen blir det väl funderingar kring varför någon gymmar med en slalompjäxa, men det bryr jag mig inte särskilt mkt om.

På sätt och vis är jag glad att om jag nu ska slita av hälsenan att jag gör det när jag är lite äldre. Sett till hela min fotbollskarriär så är det absolut sämst tänkbara tajmning alla kategorier. Orkar inte riktigt lufta allt nu, än, för som sagt ett steg i taget räcker alldeles utmärkt. Men om jag jämför mig själv som person idag och för några år sedan så är jag väldigt mkt tryggare i mig själv. Bryr mig inte lika mkt om vad alla tycker utan lyssnar på mig själv och de människor som är viktiga för mig. Tror jag hanterar det här bättre nu. Jag är övertygad om att jag kommer komma starkare ur detta, fast jag är ändå lite rädd för hur jag ska må på vägen. Det är en lång resa. Kollar förresten på MM nu, Ljungan, hon är ju helt fantastisk. Fast det gör ont i hjärtat att se bilder från VM silvret 2003, där skulle jag vilja vara.

Nu har jag iallafall tagit sista sprutan. Jag mår bra av att vara bra på grejer, fotbollen är ju det som tillfredsställt det behovet till stora delar hittills. Nu får man hitta lite nya grejer. Jag är riktigt bra på att ta sprutor på mig själv. Sjuksköterskan sa att man kan få en massa blåmärken och att det kan se ut som ett riktigt slagfält på magen (har googlat bilder på detta och det kan se rätt nasty ut) men jag har på 11 försök bara fått ett litet blåmärke. Fick prestationsångest när jag hade publik och gjorde ngt konstigt tror jag. Sen är jag bra på att ha gips. Har inte några problem att sova med det, kliar inte särskilt mycket (än), duschar utan problem, lagar mat, hoppar upp och ner för trappor, tränar, tar mig ändå runt rätt bra med det faktiskt. Vi gör det mesta rätt bra jag och gipset. Det vi inte gör så bra är bara köra bil, cykla, spela fotboll och bära glas med vätska i. Igår hade vi lite spontan BBQ på innergården med grannarna och lill- och trubadurbesök från Öret. Riktigt trevlig kväll. Fredrik styrde upp fin fin irish coffee. Skulle senare på kvällen tvätta ansiktet ståendes på ett ben såklart, gick sådär. Slutade med att jag fick tvätta ena halvan först så jag kunde titta med ett öga. Det är svårt att i vanliga fall stå på ett ben och blunda utan att kunna använda händerna till att hålla balansen, lägg på en irish coffee på det. Där var vi inte världsklass jag och gipset.

För övrigt har jag gett mig själv ledigt från plugg fram tills gipset ryker. Ska därför försöka njuta av några  lediga dagar innan jag dyker ner i kemins fantastiska värld (ja, jag är ironisk). Det ska ändå bli skönt att få fokusera på något annat.

Oao/ S

10,5 miljoner, typ

Fått kallelse till sjukhuset idag, för UNDERSÖKNING. Vaddå undersökning tänkte jag och började fila på idéer hur jag själv kan ta bort gipset om dom skickar hem mig med skiten kvar på benet. Torsdag kl 09.40, skönt att ha fått exakt tid iallafall.

Åter till siffrorna och pappa. Fick som sagt ett telefonsamtal där han bara frågade om jag kunde räkna till 7 miljarder och någon vecka senare fick jag ett mail:

Fråga: Kan du räkna tal för tal från noll till 7 miljarder (7 000 000 000)?

Om man beräknar snitt på en sekund per tal, vilket är mkt lågt räknat, ser det ut såhär:

1 sekund           = 1 sekund            1
60 sekunder      = 1 minut              60
60 minuter        = 1 timme             3600
24 timmar         = 1 dygn               86400
365 dygn          = 1 år                    31 536 000
                         = 10 år                  315 360 000
                         = 100 år                3 153 600 000
                         = 200 år                6 307 200 000
                         = 220 år                6 937 920 000
                         = 221 år                6 969 456 000
                         = 222 år                7 000 992 000

Svar: Svaret är alltså nej, du hinner dö först och inte bara du utan 6 generationer till. Jag är 61 år och börjar räkna idag, dvs 2011. Om man räknar på en medellivslängd på 75 år så kan jag räkna i 14 år till, dvs fram till 2025. Därefter tar mitt barn, som i snitt då är 45 år, över räkningen och kan räkna i 30 år innan nästa släktled tar över, osv osv. Då kommer mitt barnbarns barnbarns barnbarns barn år 2233, i en ålder av 73 år, avsluta det räknande jag påbörjar idag. Detta resonemang bygger dessutom på att vi under dessa 222 år inte sover en blund.

Om jag skulle räkna under hela min rehab skulle jag bara komma till 15 768 000 och om jag tar bort 8 timmar per natt utan räkning 10 512 000. Tur att man inte behöver göra det, vore ju rätt segt faktiskt.

För övrigt sitter Fredrik just nu och spelar musik på sin iphone med den i munnen och är fascinerad över akustiken därinne, i munnen alltså. Ändå lite kul, kan få till rätt coola sounds när han rör på läpparna. Och nej han har inte hela telefonen i munnen utan bara hörnet med högtalaren på.

Oao/ S

En dag i taget

Lite intressant att fundera över hur man reagerar i en sådan här situation. Det är så mycket jag läst, hört och sett så jag har trott att jag har förstått hur det ska kännas att t.ex. vara långtidsskadad. Ni vet när man kan så mkt om en grej så man nästan tror man har varit med om det. Så har jag känt eftersom jag känner en hel drös med folk som rehabträskat. Men det är som att allt bara varit inpräntade ord som nu helt plötsligt får en mening. Har en riktigt, riktigt dålig och låg jämförelse till detta men tror ändå den fyller sitt syfte. Översätt denna mening till engelska och säg den högt för dig själv: köp se stol tio. Man säger orden men fattar först inte vad man säger. Ja, jag vet, riktigt torrt men ändå liiite kul.

Som elitidrottare har man en stor del av sin identitet i idrotten, hej klyscha! Ja jag vet men så är det, en funktion man fyller som när man inte kan fylla den lämnar ett stort hål. Min reaktion på detta har på något sätt varit att försöka undvika att tänka på all tid och allt jag kommer missa alltihop på en gång. Ta in en grej i taget och fokusera på den, mest logiskt då det som ligger närmast i tid. För mig är det att bli av med gipset nästa torsdag (lovat Dala att ta kort på benet, kan dyka upp här om det inte är alltför äckligt... eller så är det bara då jag lägger upp det, inte bestämt mig än) och sen de tre första veckorna med stöveln då jag måste ha den dygnet runt. Mer än det kan jag inte gå runt och ha i huvudet hela tiden. Så en dag i taget, så länge jag kan tänka så så funkar det, vill ju som sagt inte slösa bort hela den där 1/180 delen på att må skit. Någon gång per dag rämnar ju hela den muren och det känns som att bli överkörd av en ångvält, men det är ok så länge man kan må rätt bra däremellan och det gör jag än så länge. Mycket tack vare att jag har oförskämt underbara människor i mitt liv, något måste jag gjort rätt för att förtjäna det.

Tänkte återgå till 7 miljarderräkningen men får inte till det med att klistra in från excelarket jag fått från pappa. Orkar inte mecka med det nu, det är sent och jag har faktiskt slitit av hälsenan. Återkommer.

Dagens + Dala hävdar fortfarande bestämt att hälsenan är ett ben.

Dagens - Efter 4 träningspass börjar det kännas riktigt äckligt innanför gipset.

Oao/ S

Numbers

Jag gillar siffror. Man kan sätta siffror på rätt mkt, rehab är ett utmärkt exempel. Nu har det gått en vecka, det är 1/24 av sex månader, drygt 4%. Det är 7 dagar kvar till gipset tas bort, så på gipsfronten har jag snart passerat 50%. Gips+ Ortosen (stöveln som jag kommer få ha 6 veckor) totalt 8 veckor så där är jag på 12,5% av tiden. Jag tar sprutor på mig själv för att undvika proppar (vore inte bra för procentsatserna om jag fick det, propp alltså), tagit 8 av 12 vilket är 66,7%. Den kommer jag kunna bocka av först, ska bli skönt, även för Fredrik som mår lite dåligt av att ens veta att det finns sprutor i lägenheten. Räknar nu dessutom på 6 månader totalt för sjukgymnasten har naturligtvis varit här och läst (dukanintebliarg Karin)!

Tror jag fått det här med att gilla siffror från pappa, han gillar sånt. Fick för ett tag sen ett samtal från honom där han frågade om jag kunde räkna till 7 miljarder. Fundera lite på det så återkommer jag med lite siffror.

Har idag avklarat rehabpass 3, eller rehab och rehab, får ju inte träna det som behöver rehabas så egentligen är det ju träning bara. Folk på gymmet tycker nog man är knäpp som tränar med gips, vem gör det egentligen? Inte jag för några år sedan antagligen. Jag är tacksam för den styrketräningsrutin jag fått senaste åren. Jag är även tacksam att jag har rehabhjältar i laget ett par stycken som vet vad som väntar och vad som krävs, rehabelit i yttersta världsklass! Men jag tycker mig kunna skönja en liten grop i gipset där jag hade vikten i bensparksmaskinen så det blir nog inte så tunga vikter på den på ett tag...

Annars är det lite tungt idag, truppen till sista lägret inför VM tas ut..

Dagens + : Olivia kom på oväntat besök och hade med sig murgröna som hon planterade i balkonglådan.. så go är hon!

Dagens - : Jag vet att det är lite elakt, men barn som spelar instrument riktigt illa och gör det offentligt och så måste man tycka det är bra fast det låter skit bara för att dom är barn .... Tänkte radera detta först, men wtf min hälsena är faktiskt av och då behöver man inte pjoska med alla såhär i början.

En vecka senare...

Slet av hälsenan för en vecka sen. Alla jag pratar med gör exakt samma grimas, biter ihop, visar tänderna, ryser till vid tanken på att deras egen skulle gå av. Allt vänds upp och ner på en bråkdels sekund helt utan förvarning, kommer inte ens ihåg om det gjorde ont, antagligen inte särskilt mkt för då skulle jag nog kommit ihåg det..

Man hinner tänka helt enormt mycket på en vecka. Någon typ av överlevnadsinstinkt gör att jag ändå hittar bra grejer med en så sjukt trist grej. Inte bra som i att "va bra att den gick av" utan mer som när skiten ändå gått av finns det saker jag kan lära mig. Satt och funderade på om jag skulle om jag kunde välja att snabbspola fram dom ca 5 månader (6 enligt sjukgymnasten) det kommer ta innan jag kan spela match igen. Om jag blir 90 år gammal så är 6 mån 1/180 del av mitt liv. Ändå rätt mycket. Världens mest uttjatade klyscha om att livet är för kort i alla dess varianter har ändå som de allra flesta klyschor rätt. Så ne, ingen snabbspoling för mig, känns ändå skönt att även om det gick så skulle jag inte göra det, att ha fattat det beslutet. Ger inte några garantier på att denna inställning kommer hålla i sig under hela tiden i rehabträsket men känns ändå som en bra utgångspunkt. Går lite upp och ner får jag ändå säga. Igår grät jag till morgonnyheterna om att även Usamas son blivit dödad. Tyckte det var så tragiskt alltihop. Blev dock snabbt tröstad av Ek som sa att USA mkt väl kan ha hittat på hela skiten.

Total Akillesruptur är iallafall diagnosen. Akilles är en grabb i grekisk mytologi vars ömma moder doppade ner honom i styx för att göra honom odödlig. Med ett stadigt grepp om ungens hälsena genomfördes detta vilket resulterade i en helt odödlig Akilles.... förutom hälsenan. Har funderat över detta. Är det ens möjligt att hålla någons hela tyngd i hälsenan, även om det är ett litet barn? Det är denna typ av funderingar man får när man helt plötsligt har alldeles för mycket tid att tänka... Akilles blev iallafall så småningom skjuten, i hälen såklart, med en giftpil eller ngt liknade och dog, synd. Men ändå coolt att få sitt namn på något som alla har, två stycken av till och med. Jag också sen i torsdags när den högra syddes ihop igen.

När man är frisk och hel och lirar på som vanligt blir det en vardag. Tror alla som varit skadade en längre tid eller egentligen bara några dagar känner igen tanken att man sen när allt är frid och fröjd ska njuta som satan av det, men efter ett par dagar glömmer man liksom bort det och allt är som vanligt igen. Skriva dagbok kan man ju alltid göra, men det känns lite 1985, så för att komma ihåg resan/ denna 1/180 av mitt liv samt att få utlopp för lite energi och kreativitet alla dessa timmar med foten i högläge blir det såhär.

Dagens gips +: Får inte dåligt samvete alls av lappen på hissen till gymmet där det står "du tar väl inte hissen bla bla bla och något hurtigt om att man ska välja trapporna"

Dagens gips -: Sätta på sig sko på vänsterfoten när jag inte ens kan ha högerfoten i backen sittandes.