Iron Maidenfans har intagit Göteborg. Ringklockan gick varm när jag cyklade till gymmet för att skingra skockar klädda i diverse tourtröjor som helt tagit över cykelbanorna. Coolt rockfolk. Ibland får jag för mig att jag också vill vara cool rocktjej med nån sliten bandtröja, trasiga jeans, flagnat rött nagellack och lite trashigt hår (det har jag ioförsig), som den gången jag fick för mig att hänga på Fredrik och hans polare till Arvikafestivalen. Fredrik, som när vi träffades var en hårdrockstrummis som gick under artistnamnet Fred Ricochet skulle möta upp mig på plats i Arvika. Jag hade varit på landslagsläger innan, bott på Scandic med nya lakan varenda dag, världens godaste frukost och diverse andra bekvämligheter och kommer till Arvikafestivalens gyttjiga camping ändå rätt laddad för att gå all-in i sann festivalanda. Herr Ricochet hade fått ansvaret att packa (för sista gången) tält och sovgrejer och har lyckats glömma både liggunderlag/ madrass samt kuddar så vi sov på tältgolv, på gyttjig åker (där det luktade kiss överallt) i sovsäck. Han skulle dessutom ta med lite vanliga kläder till mig (jag hade ju varit på läger om ni kommer ihåg) och hade lyckats packa ner skitkonstiga kläder jag aldrig använder, tack tack. Det regnade, var kallt, luktade äckligt och vi lyckades med konststycket att missa i princip alla band vi velat se eftersom campingen låg en bit ifrån konsertområdet och ingen av oss riktigt hade koll på tiden. Dessutom var precis allt fuktigt och sunkigt och det var omöjligt att hitta bra mat. Såhär i efterhand var det ändå rätt kul men jag kände att det inte var min grej, jag passade inte in fast jag försökte. Därför får Fred Ricochet gå på Iron Maiden utan mig (tycker helt ärligt dessutom musiken är rätt kass), jag stannar hemma, sätter en ispåse på hälsenan och kanske stickar lite i sann pensionärsanda.
Tåhävningsstatus: 1020st
Oao/ S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar