10 000 st klubben

Efter en helg i uthållighetsträningens tecken (Timbuktu, Hoffmaestro och kanske ngt dansgolv) har veckan nu kommit halvvägs och pass 5 av 8 har betats av. Som för tillfället ofrivillig individuell idrottare har jag testat olika sätt att motivera mig på. Satt upp mål, belöningssystem, försökt variera det som kan varieras och hela tiden uppmärksammat det som är kul och positivt. Jag har en liten energisvacka just nu vilken gör att motivationstaktiken för tillfället (hoppas jag) går ut på att bara mala på och beta av de åtta passen i veckan. Jag kallar det maskinmotivation och den funkar den också. Jag tittar även på friidrotts-VM och känner för första gången en viss samhörighet med dessa stackare (eller de är inte stackare egentligen, det är självvalt att vara individuell idrottare... oftast) som tävlar för sig själva. Jag tränar ensam så otroligt mycket mer än vad jag är van vid, vilket gör att jag får alldeles för mycket tid med mig själv. Det är bra, nyttigt och skönt att vara ensam ibland tänker ni nu och det är det säkert men det är även skittråkigt när man gör det 8 pass i veckan. Träningen kräver såklart fokus men inte som på en fotbollsträning där det ska fattas beslut och samarbetet kräver ens totala uppmärksamhet vilket ger mig en break från mig själv. Jag saknar dessa breaks. Jag saknar även trötthetskänslan efter match, nervositet, skrapsår, blåmärken, bussresorna till och från (om vi vunnit) match, kvadden och tävling. Men mest av allt saknar jag laget. Har hela tiden försökt att inte lägga så mycket fokus på det, antagligen för att det är det som är jobbigast. Att inte kunna vara med, känna sig delaktig och ha en funktion. Jag saknar den vardagen. Jag saknar till och med Torbjörns ständiga regelfusk och hittepåregler som dyker upp under spelets gång så fort hans lag ligger under. Det enda jag inte saknar är blånaglar, de gör fruktansvärt ont, helt klart ondare än att slita av hälsenan.

Med det sagt övergår jag till att se möjligheter igen. Lösningen på tankebreaksen är delvis stickningen. Jag måste nog säga att det är det bästa som kommit ut av den här skadan hittills. Tackar kloka mamma för detta eftersom det var hon som i sann modersanda förstod vad som behövdes och gav mig första stickningskittet. Efter halsdukar, sockor och tröja är nästa steg nepalesisk virkning eller krokning. En ny teknik alltså. Ska gå en kurs i detta på garnbutiken i Mölndal och jag förväntar mig att bidra med en medelålderssänkning. Nästa vecka börjar jag dessutom skolan igen, miljöekonomi eller environmental economics står på schemat för jag ska tydligen läsa den på engelska. Vet inte om jag visste att den var på engelska och glömt bort det eller om jag bara missat det. Det ska iallafall bli kul att komma igång. Jag hoppas det blir kul för jag avsjukskriver mig för detta då man inte får vara sjukskriven och studera samtidigt. Detta sätter lite press på mig att komma tillbaka till fotbollen så fort som möjligt så jag får lön igen. Känns bra. Pressen alltså.

För övrigt har jag nu som rubriken ger en hint om passerat 10 000 tåhävningar. Typ som 10 000 metersklubben fast i antalet tåhävningar för oss som dragit av hälsenan. Det är en anrik klubb och jag tror att jag på årsmötet får blommor och en liten pin med klubbmärket och mitt namn inristat på baksidan.

Tåhävningsstatus: 10 482st

Hälseneärret, fint va!

Eller så är det kanske en sympatiskada på vänsterfoten från badstegen när jag tappade bastutvålen....

Så här kanske det ser ut egentligen... 

Båda hälsenorna i nystickade sockor. Känns som det sakta men säkert håller på att bli en stickningsblogg det här.

Oao/ S

Bad, Bastu, (löp)Band och Bröllop

Jag spenderar rätt mycket tid på Valhallabadet nu för tiden. Man kan tro att man kallar det för just Valhalla från Valhall, Odens place enligt den nordiska mytologin. Liksom man kan tycka att man borde kalla våran hemmaarena för Valhalla. Men det gör man inte, utan det kallas Vallhalla och Vallhallabadet med ett kort a. Ni är med va? Vall istället för val. Typiskt göteborgare att bara göra om det sådär. Iallafall så börjar jag känna mig rätt hemma där nu, hade lite problem att hitta rätt i början för det är dörrar, duschar, bastuar, pooler, solarier, ljusrum och diverse andra rum organiserat på ett relativt ologiskt sätt. Ja, jag har problem med lokalsinnet men det är inte bara jag för det har flera gånger hänt att folk frågat mig vad som ligger var för dom har kommit lite vilse. Kan tidigare ha skickat iväg en och annan åt fel håll i sann thailändsk anda (där säger man aldrig att man inte vet utan tycker det är bättre att dra till med en chansning för att verka hjälpsam) men nu skulle jag kunna ha guidade visningar där utan problem.

Jag brukar först köra uppvärmning och lite rörelsegrejer i 25m bassängen. Här finns även hopptorn och om man har otur en massa ungar med olika typer av flytleksaker som om man har ännu mer otur hoppar i och kör bomben precis bredvid lilla kvadratmetern jag upptar, inte flytleksakerna alltså, det vore ju scary utan ungarna. Precis som om jag inte lyckas svälja nog med vatten när jag flåsar under intervallpasset. En sådan dag var det iallafall idag. Men eftersom jag under hela denna skadetid bestämt mig för att inte vara bitter eller bli irriterad över småsaker så log jag bara med bassängvattnet rinnandes ur munnen. Efter detta kör jag intervaller bland motionssimmarna i 50m bassängen om det inte är barntomt i 25m bassängen för då kan man vara kvar. Det var det som sagt inte idag så jag bytte bassäng och lyckades hamna bakom en tjej som simmar långsammare än jag springer i våtväst, vilket är sjukt långsamt för det går inte fort att springa med västen. Blir lite imponerad att hon överhuvudtaget kan hålla sig flytande när hon simmar så sakta. Springer iallafall om henne (vilket tog ca en min) och när jag kommer runt på nästa varv hoppar det i en äldre herre precis framför mig som simmar om möjligt ännu långsammare. Efter att ha tittat omkring i hallen efter skyltar med  "Dagens tema: simma så långsamt du kan" bytte jag iallafall bana och resten av passet flöt (jättetorrt, jag vet, torrt, blött, ha ha, ändå lite kul) på riktigt bra.

Det skönaste med denna typ av träning är att det finns våtbastu och kallbad man kan hänga i efteråt. Våtbastun är ett väldigt speciellt ställe på Valhallabadet. Jag vet inte om det ser ut så på andra ställen runt om i landet, inte i de bastuar jag besökt i Örebro iallafall, eller om det bara är en göteborgsgrej. Här är det ett frekvent gymnastiserande av kvinnor i alla åldrar och storlekar. Det stretchas, tänjs, rullas, böjs i alla tänkbara positioner. Nakenhet gör mig inte generad i vanliga fall men ibland förekommer positioner som inte ger mig något annat val än att bara sitta och stirra in i bastuaggregatet. Jag hoppas jag inte bryter någon outtalad regel nu som säger typ "what happends in the Valhallasauna stays in the Valhallasauna" men jag tycker det är lite fascinerande och vill liksom lufta det, kommer antagligen även googla detta. Första gången trodde jag det var en engångsföreteelse, någon liten klubb eller liknande jag råkat tajma bastandet med, men icke, samma visa varenda gång. Grupptryck är rätt stark kraft så snart ligger väl jag också där stretchandes och svettandes.

När jag sedan kommer ut till omklädningsrummet står mitt skåp (som jag är säker på att jag låste, ganska säker iallafall) på vid gavel, kläderna är kvar men väskan är borta. Jag får panik och börjar irra omkring och fråga folk om de sett någon ta en väska men får inte några tips alls. Precis när jag är på väg till repan för att, ja, jag vet egentligen inte vad jag ska göra där, kommer jag på att det kanske är smart att kolla skåpen bredvid mitt skåp först. När jag hämtade handduk och duschgrejer var det nämligen en tjej precis bredvid så jag flyttade väskan en bit för att inte behöva trängas. Disträ som jag är har jag då bara slängt in väskan i närmsta skåp och låst. Man har ett sådant armband så man kan välja vilket skåp som helst nämligen, mkt hightech. Blir iallafall väldigt lättat men också rätt generad eftersom jag engagerat lite folk i denna jakt så jag slänger på mig kläderna, noterar tidpunkten och tänker undvika den nästa vecka ifall samma människor är där då.

För övrigt har jag JOGGAT idag, sex stycken minuter på löpband i intervaller om två. Kändes skitbra. Var lite nervös innan för jag var nämligen på bröllop i helgen. Sabine och Hedvigs bröllop. Det var en helt fantastisk dag/ kväll. Så glad att jag fick dela den dagen med de vackra brudparet och alla andra sköna människor där. Men det blev en hel del dans så senan var kanske inte lika nöjd med bröllopet som jag. Iallafall mår den bra idag och verkade trivas alldeles utmärkt på löpbandet!

Tåhävningsstaus: 9570 st

Oao/ S

Aktersmäll och hittepådanska

Bakslag. Nej bli inte oroliga, jag har inte fått något bakslag. ÄN. I rehabträsket snackar man mycket bakslag, det hör liksom till rehaben. Man kör på och så kommer det någon reaktion så man får ta ett par steg tillbaka, kan vara i den skadade kroppsdelen men kan även vara något annat skit pga snebelastning eller någon grej som inte fått vara med på ett tag. De som själva varit långtidsskadade frågar det, fått något bakslag än? Det där änet säger rätt mycket. Det säger : Du kommer få bakslag, bara så du vet, är vad de säger. Undrar när, tänker jag och funderar på vilken typ av bakslag det kommer vara. Vilken pessimist tänker ni nu. Kanske det, men eftersom jag i vanliga fall är väldigt optimistisk tänker jag att detta jämnar ut lite och att jag sammanslaget då blir lite mer realist. Oavsett så ger det i dagsläget en positiv känsla, för varje dag som jag inte får något bakslag så är jag glad och tacksam över detta. Det är inte så att jag varje morgon vaknar upp och tänker att idag kommer det gå åt h-e, utan mer en medvetenhet om att det kanske inte kommer gå spikrakt framåt.

Det har i morgon gått 16 veckor sedan avslitningen. Jag har då passerat 2/3, ca 67% av tiden om man räknar en månad som fyra veckor, vilket jag inte ska göra men gör ändå i smyg. Räknar man vanliga månader så är det ca två veckor kvar tills dess. Karin har äntligen kommit tillbaka från semestern och idag har jag fått göra en hel del nya grejer som att springa på tjockmatta, köra crosstrainer, slidematta, snabba tåhäv och enbenståhäv. Det var tur, annars hade jag försökt krypa ur mitt eget skinn, vilket när jag tänker efter skulle se väldigt äckligt ut, lite "när lammen tystnar varning" på den va. Egentligen aptråkigt att läsa om vad jag får göra på rehab, slumrar nästan till när jag går tillbaka och läser vad jag skrivit, men ändå kul när jag om en månad sneglar tillbaka och skrattar åt dagens Stina som "bara" fick jogga på tjockmatta. Ha ha säger jag idag åt Stina (herregud jag börjar bli som Jane och tala om mig själv i tredjeperson) som för 14,5 veckor sedan tillsammans med gipset, maniskt städade ur hela soffan i brist på andra sätt att få utlopp för fysisk överskottsenergi. 

Nu är det iallafall slut på semester. Hann med en liten tur till Danmark med herrn, fin finaste vännerna Inga & Björn (som ioförsig ligger på minus efter den resan duvetvarför) och lilla goa blixten Sixten som jag tror kan vara en bidragande faktor till sömnbristen jag hade när jag kom hem. Lyfter på hatten för alla småbarnsföräldrar och passar på att njuta av att kunna ha valfri mängd sömn per natt. Fantastiskt roliga dagar hade vi iallafall. Det allra roligaste (enligt mig och Fredrik iallafall) var nog när vi kom upp på rummet lite innan IBS(Ingrid Björn Sixten för er som inte hänger med) en dag och Fredrik skrev en lapp på hittepådanska som vi satte på IBS dörr där det stod något i stil med, vi ber om ursäkt, men vänligen kontakta receptionen. Fredriks hittepådanska var tydligen inte särskilt lik riktigt danska, för när en frågande Björn kommer ner till receptionisten med lappen och undrar vad det egentligen är dom vill förstår inte receptionisten vad det står på lappen, utan frågar Björn (som tror det är riktig danska) vad det betyder. Jag och Fredrik skrattade så vi höll på att kissa på oss när Björn kom tillbaka. Ingrid skrattade, Sixten skrattade (oklart dock om han fattade vad han skrattade åt eller bara hängde på) och Björn skrattade kanske lite bara för att inte verka tråkig. Känns som jag får sova med ett öga öppet framöver men det är det värt!

Skrämmande lik fyren i "The Ring"

Skagens gren

Fredriks gren

Enbenhoppkort

Björta posar medan jag tvingar I&S att titta på garn genom fönstret på stängd garnaffär

Vems hem?

Tåhävningsstatus: 8760 st, dragit ner på antalet, lagt på mer vikt.

Oao/ S

Bastutvål

Har inte duschat på en vecka. Ute på landet så badar man i sjön när det är varmt ute, det finns dusch med varmvatten men det tar emot att kliva in i en sådan nymodighet när man för övrigt kör ett med naturen stuket. Eftersom man inte blir ren bara av att bada så måste man ha lite tillbehör. Ska jag ta med bastutvålen? frågar mamma och jag frågar naturligtvis vad en bastutvål är. En sån man har när man bastar säger mamma och jag fortsätter fundera på vad det är för speciellt med denna tvål. Man har väl inte en speciell fotbollstvål till efter träningen, eller en löpartvål, hockeytvål, balettvål, cykeltvål? Eller? Tvål som tvål tänker jag och sneglar lite drygt på tvålen och tänker att du ska inte tro du är något bara för att du heter bastutvål, du är precis som alla andra tvålar. Det skulle jag inte gjort. Efter att ha simmat runt (näck naturligtvis, badkläder är också nymodigheter) en stund i sjön står jag på stegen och har planer på att med en hand använda bastutvålen och med den andra hålla i mig i stegen. Botten är nämligen rätt äcklig, antagligen fylld av döda äckliga djur och levande äckliga djur. Jag tar tag i bastutvålen som bara för att djävlas glider ur handen och sjunker som en sten till botten. Skit också. Det gör inget säger mamma som hon alltid säger när jag gör klantiga saker. Känner ändå att mamma gillar bastutvålen och tycker inte att det känns riktigt bra att lämna den på sjöbotten. Jag får helt enkelt sticka ner fötterna bland allt det äckliga och trampa runt i jakt på något som känns som en bastutvål. Naturligtvis tappade jag den in under bryggan mot vassen där det antagligen finns gäddor. Får iallafall tills slut tag i bastutvålen men när vi går upp mot stugan med bastutvålen i bastutvålsasken i mammas morgonrock känns det ändå som bastutvålen vann med 1-0.

För att återigen känna mig som en vinnare så börjar jag tävla med mamma i sockstickning. Mamma låtsas att hon inte har någon tävlingsinstinkt alls men när jag börjar påpeka att jag börjat med hälen på min socka ser jag att hon ökar tempot rätt rejält. Jag har inte en chans mot henne hastighetsmässigt så det handlar mer om att jag måste lägga ner mer tid. Jag blir lite stressad och känner att hon närmar sig hälen snabbare än jag trodde. Senare på kvällen sitter vi på verandan, lyssnar på Dylan, spelar lite kort, dricker vin och stickar (ej pappa, fast han påpekar med jämna mellanrum att han stickat afghanska sockor för några år sen, väldigt speciella i tre delar typ) om vart annat. Plötsligt hör jag ett neeeeje från mamma som råkat sticka slätstickning ett par varv fast det ska vara resårstickning och alltså måste repa upp en bra bit. Jag skrattar ett riktigt elakt skadeglädjeskratt och viftar med min resårstickning. Jag hör och ser mig själv göra detta och inser att jag måste få börja spela fotboll snart, tävla i något som är socialt accepterat att tävla i, det här går ju inte.

Träningsmässigt är det ett evigt tåhävande, gummibandstöjande och övrig segträning som gäller. Fredrik börjar jobba 15e, samtidigt som sjukgymnasten behagar komma tbx till rehab så nu passar jag på att för första gången på kanske 15 år ha något som liknar semester. Semester i den mening att jag kan vara var som helst, inte bunden till någon plats att sköta träningen på. Har dyrt och heligt lovat Karin att inte testa några nya grejer på egen hand så jag maler på och har hela tiden Ekens ord: varje övning och rörelse är skitviktig, den tar dig ett steg närmre att få spela fotboll, i huvudet. Hon är klok hon.