Akilles 1/180: Aktersmäll och hittepådanska

Bakslag. Nej bli inte oroliga, jag har inte fått något bakslag. ÄN. I rehabträsket snackar man mycket bakslag, det hör liksom till rehaben. Man kör på och så kommer det någon reaktion så man får ta ett par steg tillbaka, kan vara i den skadade kroppsdelen men kan även vara något annat skit pga snebelastning eller någon grej som inte fått vara med på ett tag. De som själva varit långtidsskadade frågar det, fått något bakslag än? Det där änet säger rätt mycket. Det säger : Du kommer få bakslag, bara så du vet, är vad de säger. Undrar när, tänker jag och funderar på vilken typ av bakslag det kommer vara. Vilken pessimist tänker ni nu. Kanske det, men eftersom jag i vanliga fall är väldigt optimistisk tänker jag att detta jämnar ut lite och att jag sammanslaget då blir lite mer realist. Oavsett så ger det i dagsläget en positiv känsla, för varje dag som jag inte får något bakslag så är jag glad och tacksam över detta. Det är inte så att jag varje morgon vaknar upp och tänker att idag kommer det gå åt h-e, utan mer en medvetenhet om att det kanske inte kommer gå spikrakt framåt.

Det har i morgon gått 16 veckor sedan avslitningen. Jag har då passerat 2/3, ca 67% av tiden om man räknar en månad som fyra veckor, vilket jag inte ska göra men gör ändå i smyg. Räknar man vanliga månader så är det ca två veckor kvar tills dess. Karin har äntligen kommit tillbaka från semestern och idag har jag fått göra en hel del nya grejer som att springa på tjockmatta, köra crosstrainer, slidematta, snabba tåhäv och enbenståhäv. Det var tur, annars hade jag försökt krypa ur mitt eget skinn, vilket när jag tänker efter skulle se väldigt äckligt ut, lite "när lammen tystnar varning" på den va. Egentligen aptråkigt att läsa om vad jag får göra på rehab, slumrar nästan till när jag går tillbaka och läser vad jag skrivit, men ändå kul när jag om en månad sneglar tillbaka och skrattar åt dagens Stina som "bara" fick jogga på tjockmatta. Ha ha säger jag idag åt Stina (herregud jag börjar bli som Jane och tala om mig själv i tredjeperson) som för 14,5 veckor sedan tillsammans med gipset, maniskt städade ur hela soffan i brist på andra sätt att få utlopp för fysisk överskottsenergi.

Nu är det iallafall slut på semester. Hann med en liten tur till Danmark med herrn, fin finaste vännerna Inga & Björn (som ioförsig ligger på minus efter den resan duvetvarför) och lilla goa blixten Sixten som jag tror kan vara en bidragande faktor till sömnbristen jag hade när jag kom hem. Lyfter på hatten för alla småbarnsföräldrar och passar på att njuta av att kunna ha valfri mängd sömn per natt. Fantastiskt roliga dagar hade vi iallafall. Det allra roligaste (enligt mig och Fredrik iallafall) var nog när vi kom upp på rummet lite innan IBS(Ingrid Björn Sixten för er som inte hänger med) en dag och Fredrik skrev en lapp på hittepådanska som vi satte på IBS dörr där det stod något i stil med, vi ber om ursäkt, men vänligen kontakta receptionen. Fredriks hittepådanska var tydligen inte särskilt lik riktigt danska, för när en frågande Björn kommer ner till receptionisten med lappen och undrar vad det egentligen är dom vill förstår inte receptionisten vad det står på lappen, utan frågar Björn (som tror det är riktig danska) vad det betyder. Jag och Fredrik skrattade så vi höll på att kissa på oss när Björn kom tillbaka. Ingrid skrattade, Sixten skrattade (oklart dock om han fattade vad han skrattade åt eller bara hängde på) och Björn skrattade kanske lite bara för att inte verka tråkig. Känns som jag får sova med ett öga öppet framöver men det är det värt!

Skrämmande lik fyren i "The Ring"