En Trailer från Ingenmansland

"Sometimes you have to pick up yourself and carry on"- Stulit denna från en vän på fb, tyckte den var så  skön bara, lilla apelsinen sombär sig själv liksom, söt

Har låtsats om lite som att denna blogg inte funnits senaste tiden. Det finns så mkt jag skulle vilja få ner och det packas liksom på ju längre tiden går vilket gör att jag skjuter upp det för det blir för mycket. Detta i kombination med bristande bloggmotivation, studier, stickning, fortsatt EGENträning(som om jag inte been there done that redan), en del fotboll :) och att jag och Fredrik fått för oss att ta oss igenom alla sex säsonger av Lost har gjort att det varit rätt dött här. Fått mkt skit för detta av diverse läsare och känner ett visst ansvar att faktiskt fullfölja denna historia både för min och er skull. Inte kul att läsa/skriva en bok som saknar slut ju. Jag har hela tiden haft någon typ av plan på att redogöra för de olika faserna jag (och många andra har jag förstått) går igenom under en sådan här period.

Jag har varit så sjukligt fixerad vid tiden fram till jag skulle kunna spela fotboll igen och trots att jag visste att allt inte skulle var som vanligt direkt så har det på sätt och vis varit en av de jobbigaste faserna, ingenmanslandsfasen kallar jag den. Denna fas är jag i nu, enligt mig själv iallafall och det är ju mina faser så bråka inte om det nu! Kortfattat kan man säga att jag hann med ett smakprov på fotbollsspelandet och sen blev det uppehåll från fotbollen. Bra tajming där senskada! Det ligger lite i betraktarens öga att tolka ingenmanslandsfasen. Namnet har en lite deppig klang, på sätt och viss med all rätt men samtidigt om man kör bokstavstolkning så är det ju rätt coolt att vara på land som INGEN äger! Där får man väl göra vad man vill? Eller? Kanske till och med köpa landet, vilket man inte kan göra eftersom det inte finns någon att köpa ifrån, alltså får man det gratis? Sådärja, då har vi gått från deppig fas till att plötsligt vara landsägare till land där man får göra prick vad man vill, med vilka man vill och hur man vill. No rules liksom. Åh va bra! High five för Ingenmansland!

Detta blev som en flummig trailer för att sätta lite press på mig själv för det känns inte riktigt bra att inte knyta ihop säcken liksom. Inte för att jag är redo att göra det prick nu men på något sätt känns det ändå som början till någon typ av slut av denna historia och blogg vars livslängd inte riktigt är förutbestämd. Jätteflummigt blev det verkligen såg jag nu när jag läste igenom det... hmm. Ja ja.

Nu ska jag och senan ta en tentapluggspaus och dra till rehab för ett litet rehabpass, antagligen för kanske runt 200:e gången. Låtsas nog att det är just 200:e passet, blir som ett jubileumspass då och jubileum är ju alltid kul!

Oao!

Dåtida och Nutida Jag

Sitter i tentapluggträsket och har äntligen lyckats komma in i bubblan jag behöver vara i för att så effektivt som möjligt lagra information som sedan kan plockas fram till tentan när min mobil plingar till. Vilken konstig signal tänker jag, lite lätt irriterad över att bubblan spruckit, inte den vanliga meddelandesignalen. Det visar sig vara en händelse jag utan att komma ihåg lagt in. 6 månader sen hälsenan gick av! står det över hela skärmen. Blir alldeles kallsvettig, för jag kommer verkligen inte ihåg att jag lagt in det, känns lite som "tillbaka till framtiden" filmerna där det kommuniceras hejvilt över tidsgränserna och jag börjar tänka på M.J. Fox och undrar om det var såhär han kände sig. I vilket fall som helst så skickar alltså dåtida jag ett meddelande till nutida jag för att påminna om att jag fixat dessa 6 månader som gjorde att jag till en början knappt kunde andas när jag tänkte på att behöva ta mig igenom. Nu är det ändå väl ändå dags att stanna upp i ditt ständiga framåtsträvande och reflektera över vad du åstadkommit senaste 6 månaderna? Det är bra gjort nutida Stina! Tack dåtida Stina svarar jag och tycker lite synd om dåtida Stina och hoppas hon inte är alltför ledsen, vet ju nu att det kommer ordna sig liksom, håll ut bara!!! Sitter ju här idag med en varande brännmärke på knät efter en glidtackling, blåmärken lite här och där samt en skön trötthetskänsla i kroppen efter tuffa fotbollspass och är om än inte tillbaka i den form jag var när jag skadade mig så på god väg efter två veckors full fotbollsträning samt tester med mkt fina resultat. 

Så trots en kvarvarande känsla av sorg över allt jag inte kunnat uppleva det halvår som gått så skickar jag en tacksamhetens tanke till "whatever" att jag är nutida jag och inte dåtida jag, för hon var inte så glad då... För 6 månader sedan alltså, liggandes på en bår med nyavsliten hälsena.

Nu har jag inte tid med mer reflektioner, back to the bubble!

Oao/ Nutida Stina

Tunisisk virkning och kvadden

Hej hej. Riktig dålig uppdatering har det varit nu. Mina stick/virk projekt, cost-benefitanalyser och diverse andra skumma ekonomigrejer och träning såklart har slukat tid och puttat ner mig i en liten bloggsvacka.

På hälsenefronten har det hänt grejer. Springer, hoppar, skjuter, kör en mot en (ioförsig bara mot Torbjörn än så länge men ändå, han har ju vunnit Uefa Cupen även om det var några år sedan) och idag körde jag kvadden för första gången. Torbjörn har kört två st sjukt jobbiga pass med mig, skott, vändningar, långbollar och lite tävlingar (naturligtvis med regler som ändras under spelets gång för att gynna TB). Fick ett blåmärke på armen efter TB:s armbåge och påpekade detta för honom under en vilopaus. Oj, förlåt sa TB. Förlåt? sa jag, svinglad att jag fått mitt första fotbollsrelaterade blåmärke. Det är så kul att få vara med igen, snart för fullt, samtidigt som det är så sjukt jobbigt att inte riktigt vara tillbaka än så jag kan vara med i denna fantastiska slutstrid i damallsvenskan. Det är det bästa som finns, det är de matcherna man vill spela. Sammanfattningsvis är alltså läget följande: Lyckorus över att få vara med och träna blandat med deppighet över att ändå inte kunna vara med. Ungefär som att åka Balder sex månader i streck, upp ner, fast utan säkerhetsbätlte och inkl matpauser.

För att skapa en topp till i tillvaron så var jag idag på tunisisk virkkurs eller krokningskurs (jag vet att jag sagt nepalesisk tidigare men jag kan väl inte ha koll på allt heller). Jag och ett gäng äldre kvinnor hängde i garnaffären i Mölndal, krokade, fikade och diskuterade saker som inte alls diskuteras i min vanliga vänskapskrets. Hembygdsföreningar, julmarknader, barnbarn, vilken glögg man ska bjuda på under hembygsföreningsmöten, hur stora man ska göra lovikavantar och ska man tova dem eller inte och hur det var när alla tjejer i skolan var tvugna att lära sig laga mat medan killarna fick ha träslöjd. En riktigt trevlig förmiddag och skönt ibland att vara med folk som inte bryr sig om fotboll, snackar rehab eller har någon aning om att det är slutstrid i damallsvenskan eller spelats ett VM i sommar. Naturligtvis så blev det lite tävling också, redan när vi skulle nysta garnet började det. Fick stryk av Ingegärd i den grenen men var grym på att kroka och utsåg mig själv till vinnaren även om vi gjorde olika grejer så sett till garnåtgång. Ska kanske nämnas att det förmodligen bara var jag som tävlade, det var iallafall bara jag som satt och smygkrokade lite under fikapausen.

Tåhävningstatus: Har bokfört med pallar inte att sammanställa nu, har varit för mkt sådant med ekonomikursen, behöver en sifferbreak men lovar att återkomma.

Oao/ S

Börjar ljusna efter en regnig måndag

Som jag sagt tidigare har jag ett pågående projekt under denna skadetid. Intevarabitterochtyckasyndommigsjälvprojektet. Jag försöker vara positiv och fokusera på bra saker. Detta har faktiskt gått riktigt bra. För det mesta. För alla regler finns det undantag som bekräftar regeln och ett sådant undantag hade jag igår. Efter en weekend i Örebronx hade jag en helvetesmåndag framför mig. Massor i skolan och en massa saker jag var tvungen att fixa samt två träningspass som skulle klämmas in där någonstans. Fixade halva dagen med hyfsat positiv inställning men sen när vi inte skulle träna på Valhalla för det var någon &%€%#" match där utan fick åka i bilar till ett annat %##"/&(/() ställe. I samband med detta började det regna. Jag skulle bara springa intervaller ca 40 min eftersom jag strax innan kört ett rehabpass med en massa hopp och grejer och i brist på egen bil fick jag "glatt" sitta i regnet och vänta ut träningen. Iskall, genomblöt men fortfarande vid hyfsat gott mod åker vi tillbaka till Valhalla där vi inte får duscha för /&%&%€) matchen. Sätter mig nu utan känsel i fingrarna på cykeln och när jag kommer upp på Mölndalsvägen börjar det ösregna och blåsa motvind så in i (/&%&%€(). Där passerades  gränsen och jag var nära att kliva av cykeln och bara skrika rätt ut : VAD (lite fula ord) HAR DU EMOT MIG EGENTLIGEN???? Jag gjorde inte detta, (hade ju varit pinsamt, det är ju min vanliga cykelsträcka och man möter samma folk rätt ofta) utan kom så småningom hem. Slet av mig alla kläder, dyngsura och ska in i duschen när jag kommer på att jag är hungrig och nog måste få i mig ngt innan. Äter lite stående i köket och under hela den här tiden klagar och gnäller jag över precis allt jag kan komma på. Saker jag inte kan påverka och ska jag vara ärlig rätt larviga saker. Kanske skrämde jag nyhemkomna globetrotterkatten Klös och  Fredrik litegrann men fick bra stöd av dem båda och måste erkänna att det var rätt skönt att få ur sig lite skit som antagligen legat och grott ett tag.

Nu är jag i Kroatien för CL med laget och har slagit inlägg på träningen. Söta lagkamrater säger: jäklar vilka bra inlägg du slår, fast de flesta är ganska kassa, så goa är dom. Fått vadmassage av Olivia och imorgon är det KGFC:s första Champions Leauge match ever och även om jag verkligen velat spela den så är det näst bäst att ändå få vara med på plats. Börjar ändå lite smått se slutet på tunneln, toppen på berget eller valfri klyscha när något jobbigt håller på att ta slut.

Oao/ S

Ingrid

Jag har en vän som heter Ingrid. En sån där man vet att man kommer ha hela livet, som finns där i både bra och dåliga tider. En sån som är ärlig, pålitlig, omtänksam och fantastisk på alla sätt och vis. På fredag ska hon disputera. I kemi. "Assessment of human exposure to per- and polyfluorinated compounds (PFCs) - Exposure through food, drinking water, house dust and indoor air" heter avhandlingen och jag ska dit, inte för att förstå så mycket utan för att fira Inga. Människan har, förutom att spela allsvensk fotboll, tagit först en examen i kemi och nu senaste fyra åren doktorerat, gift sig (själva ja:t var kanske inte så jobbigt men planeringen av bröllop är ingen barnlek), blivit mamma samt engagerat sig i alla möjliga och omöjliga små projekt. Utöver detta lagar hon fantastisk god mat, bakar, syr lite kläder och man undrar rätt ofta om hon hittat något kryphål i rumtiden så hennes dygn har fler än 24 timmar. Ingrid är en kompis man får energi av för hon gillar att göra grejer, stressar inte (vilket ibland är liiite irriterande när man pratar i telefon med henne och måste säga hallå? för man tror hon lagt på när hon mitt i en mening blir helt tyst) och lägger inte energi på att gnälla över saker som hon inte kan påverka. Jag är så stolt över henne och eftersom hon aldrig skryter tänkte jag att då gör jag det lite åt henne för det är så sjukt bra gjort. 

Det enda negativa med Ingrid är att hon säger att man inte får äta micropopcorn för det sitter en massa kemikalier och annat skit på insidan av påsen som inte alls är bra att få i sig. Jag älskar micropopcorn men kan inte njuta ordentligt av dem nu eftersom jag tänker på de där små giftiga grejerna och jag tvivlar inte på att hon har rätt eftersom det är sådant och en hel drös massa väldigt mycket mer komplicerade saker hon vet nu när hon är Doktor i kemi! 

Oao/ S

Ejdrar, Isbjörnsafari och Pirater

Såg en dokumentär om internet igår (ja Nord, den var på vår favoritkanal, kunskapskanalen). En av aspekterna i denna dokumentär var att vi på sätt och vis blir mer och mer lika varandra. Vår personlighet kategoriseras utifrån vilka böcker vi läser, filmer vi gillar, kändisar vi gillar, om vi är singlar, i ett förhållande eller sökande. Vad vi äter för mat, gillar för kläder och vilken inredning vi föredrar hemma. Det är lätt att hitta senaste modet inom i princip vilket område som helst och det är svårt att komma ifrån att vi kan delas in i kategorier som följer en specifik mall. Vi blir på sätt och vis mer och mer som ett enda stort samhälle eftersom allt är så tillgängligt och man kan ha koll på vad alla andra gör, tänker och tycker vilket oundvikligt får till konsekvens att vi påverkas, medvetet eller omedvetet. Det finns alldeles säkert både fördelar och nackdelar med detta och jag tänker inte gå in djupare på det eller lägga några värderingar i det utan det jag ville komma fram till var att jag med detta någonstans i bakhuvudet blir så glad när jag träffar/ ser människor som helt avviker från denna norm, kör sitt eget race och vågar gå all-in. Människor som har hittat sin grej, vet att det är rätt och inte bryr sig ett skit om vad andra tycker. Det ger en motvikt till bilden jag fick av dokumentären och visar på att alla ändå är unika helt på sitt eget sätt och att möta folk där detta är extra tydligt är uppiggande. Tänkte presentera tre stycken sköna lirare jag stött på, två stycken här i Göteborg och en i Örebro som alla gjort mig glad och fastnat på något sätt.

Den första är en äldre man som höll till i Nordstan. Jag har för mig att det var under julruschen och mitt i en kaotisk och stressig shoppingrunda är det något som kör in i mitt ben. Jag tittar ner och ser en uppstoppad ejder. Anledningen till att jag vet att det var en ejder är att faststämplad på ejdern står det : Rädda ejdrarna! För er som inte vet är ejdern en stor andfågel. Den räknas inte som en hotad art och är relativt vanligt förekommande i Sverige. På huvudet på denna uppstoppade, radiostyrda ejder sitter en plastlåda som man ska lägga pengar i för att rädda ejdrarna. Den som styr ejdern är en äldre herre med dosan till den radiostyrda ejdern i handen, hatt och fiskeväst. Han står där bland allt stressat folk, kör in sin ejder lite lätt i folk för att samla in pengar till dessa fåglar för att han tycker det är viktigt, vilket det då självklart är. Naturligtvis var jag tvungen att lägga pengar i burken. Jag har inte några speciella känslor för just ejdrar men denna man är så skön som stoppat upp en ejder och gjort den radiostyrd, att ens komma på tanken är ju bara helt galet kul. Tittar efter honom när jag är i Nordstan men har bara sätt honom den enda gången. Jag hoppas det går bra för både honom och ejdrarna.

Den andra är en man som jag träffade på tåget hem till Örebro för rätt många år sedan. Han kom och satte sig mitt emot mig och hela han lös. Han var nog över 70 år, vitt hår, valkiga händer och ett fårat ansikte. Rätt sliten men fantastiskt glad. Han tittar på mig ett tag och jag bara väntar på att han ska börja prata för det märks att han vill berätta något. Har du träffat en isbjörn? kläcker han ur sig efter ett tag. Nej säger jag och behöver inte ställa samma fråga tillbaka. Denna man har jobbat hela sitt liv på samma ställe, bott på samma ställe och inte tagit sig för att resa iväg en sväng och hitta på något kul, förrän nu. Han har hela sitt liv varit fascinerad av isbjörnar och alltså bestämt sig på ålderns höst att ta sig i kragen och komma iväg för att se dessa djur in real life. Han sitter på tåget för han är påväg hem från Svalbard och en isbjörnsafari. Jag tycker att det hela låter livsfarligt och sjukt kallt för de hade varit riktigt nära isbjörnarna och kajkat runt ute på isarna rätt länge men för honom var det det största och bästa han varit med om i hela sitt liv, utan tvekan. Jag är så glad att jag fick höra hans historia och dela hans hemresa, att få ta del av hans glädje en stund. Tänker alltid på honom när jag ser Svalbard på kartan och då ler jag och får tillbaka den där sköna känslan av att träffat en riktigt lycklig prick.

Den sista sköna liraren såg jag för någon vecka sen när jag efter ett riktigt segt morgonpass på rehab lite smådeppig cyklade förbi korsvägen. När jag svänger upp vid Universeum kommer det, på bilvägen, en stor gammal eka åkande. Ekan är ombyggd till en epa på ett ganska diskret sätt så det ser verkligen ut som en båt bara. I båten sitter en man med grått flygigt hår och en lapp över ena ögat. Längst bak sitter en piratflagga med dödskalle och korslagda ben. Jag cyklar förbi men är tvungen att vända mig om för att försäkra mig om att jag inte sett i syne, var ganska trött nämligen, men han åker där, i full fart över vägbulan och guppar till som om det vore en stor våg. Jag vet egentligen ingenting om honom, men jag tror inte det var någon maskeradgrej eller jippo utan han ville helt enkelt ha ett litet piratskepp att köra med när han inte kunde vara ute på havet. I vilket fall som helst så blev den dagen en riktigt bra dag fast den börjat rätt risigt och jag tror piraten hade ett finger med i spelet.

Drar även till med tre bra låtar/ klipp och klappar mig på axeln för att jag lyckats länka dom så fint här nedan.

Elle me dit
Trots rätt många år franska i skolan har jag ingen aning om vad de sjunger, hoppas det inte är något dumt nu när jag promotar den. Det görs iallafall skön musik i landet där Lotta Schelin huserar, ska be henne om en översättning tror jag.

Wavin´Flag

Moa Lignell
Jag hoppas att inte Idolkonceptet får henne att klippa dreadsen och ta bort tandställningen för hon är så go som hon är. Klippet har av upphovsrättsliga skäl tagits bort från youtube och på tv4 får man inte höra kommentarerna efter. Jag och Olivia har skrattat så sjukt mycket åt Bards kommentarer efteråt. Han är helt chockad och utbrister: Men Moa!! Va ska vi göra nu??!!! Du sitter och gömmer dig i Alingsås och skriver killerhooks!!! Ha ha, synd att det inte finns kvar, blir annars roligare för varje gång man lyssnar.

Oao/ S

Fy 17

Testdags på rehab igår. Lår, vader och dorsalflexion mättes och vaden med ihopsydd hälsena fick köra tåhävningstest. 17 st godkända tåhävningar fick den, de sista något tveksamma, men ändå! 17 stycken! Kommer fortfarande ihåg när tanken på en enda liten tåhävning fick mig att rysa i hela kroppen så jag gläds faktiskt lite åt detta. Eftersom bestämt mig för att vara positiv hela dagen gladdes jag även åt att känna mig som ett djur på väg till slakt/ styckning med en massa blåa streck som markerade de vart filéerna sitter (eller så var det för att markera vart musklerna börjar/ slutar för att kunna mäta jagvetinte). Karin tyckte iallafall att jag i egenskap av köttstycke klarade godkänt och fick börja springa runt koner och hoppa. Kändes konstigt att hoppa, inte särskilt mycket snärt i senan, långt ifrån Christian Olssonklass. Konstigt men även det lite kul, ger ett visst hopp (blääävatorrt). Jag fortsätter även med att vägra ge upp jakten på motivation trots kraftig motvind. Lagt ner en hel massa tid på att fylla ipoden med varenda pepplåt som finns och det fungerade riktigt bra. Musik är bra grejer. Spelar man tillräckligt högt är det i princip omöjligt att tänka och är det bra musik bli man dessutom glad. Hurra för musik! När jag cyklade hem från konditionspasset kände jag mig gladare än de cykelpendlare (som för övrigt verkar vara jagade med blåslampa allihop) såg ut att vara. Det fick mig ioförsig att tycka lite synd om dem, trots hela hälsenor. Men det kanske bara är deras speedcyklingsface. Det kanske inte går att se ut på något annat sätt när man cyklar så fort. Mötte även en av de läkarna som opererade mig på cykel med en ridhjälm klädd i jeanstyg på huvudet. Eller så var hon bara väldigt lik henne... Jag var ju rätt drogad när jag såg henne sist. Piffig hjälm i vilket fall som helst.

För övrigt snackas det moppe här hemma. Eller scooter kanske det heter. Det är ett j/&%€)()?)"la tjat här om köpa eller inte köpa. Ni kanske minns diskussionen inför göteborgsvarvet? Den nivån är vi på, fast istället för att pågå under ett par timmar så är vi nu uppe i ca en vecka.

Tåhävningsstatus: 11 381st

Oao/ S