Akilles 1/180: 10 000 st klubben

Efter en helg i uthållighetsträningens tecken (Timbuktu, Hoffmaestro och kanske ngt dansgolv) har veckan nu kommit halvvägs och pass 5 av 8 har betats av. Som för tillfället ofrivillig individuell idrottare har jag testat olika sätt att motivera mig på. Satt upp mål, belöningssystem, försökt variera det som kan varieras och hela tiden uppmärksammat det som är kul och positivt. Jag har en liten energisvacka just nu vilken gör att motivationstaktiken för tillfället (hoppas jag) går ut på att bara mala på och beta av de åtta passen i veckan. Jag kallar det maskinmotivation och den funkar den också. Jag tittar även på friidrotts-VM och känner för första gången en viss samhörighet med dessa stackare (eller de är inte stackare egentligen, det är självvalt att vara individuell idrottare... oftast) som tävlar för sig själva. Jag tränar ensam så otroligt mycket mer än vad jag är van vid, vilket gör att jag får alldeles för mycket tid med mig själv. Det är bra, nyttigt och skönt att vara ensam ibland tänker ni nu och det är det säkert men det är även skittråkigt när man gör det 8 pass i veckan. Träningen kräver såklart fokus men inte som på en fotbollsträning där det ska fattas beslut och samarbetet kräver ens totala uppmärksamhet vilket ger mig en break från mig själv. Jag saknar dessa breaks. Jag saknar även trötthetskänslan efter match, nervositet, skrapsår, blåmärken, bussresorna till och från (om vi vunnit) match, kvadden och tävling. Men mest av allt saknar jag laget. Har hela tiden försökt att inte lägga så mycket fokus på det, antagligen för att det är det som är jobbigast. Att inte kunna vara med, känna sig delaktig och ha en funktion. Jag saknar den vardagen. Jag saknar till och med Torbjörns ständiga regelfusk och hittepåregler som dyker upp under spelets gång så fort hans lag ligger under. Det enda jag inte saknar är blånaglar, de gör fruktansvärt ont, helt klart ondare än att slita av hälsenan.

Med det sagt övergår jag till att se möjligheter igen. Lösningen på tankebreaksen är delvis stickningen. Jag måste nog säga att det är det bästa som kommit ut av den här skadan hittills. Tackar kloka mamma för detta eftersom det var hon som i sann modersanda förstod vad som behövdes och gav mig första stickningskittet. Efter halsdukar, sockor och tröja är nästa steg nepalesisk virkning eller krokning. En ny teknik alltså. Ska gå en kurs i detta på garnbutiken i Mölndal och jag förväntar mig att bidra med en medelålderssänkning. Nästa vecka börjar jag dessutom skolan igen, miljöekonomi eller environmental economics står på schemat för jag ska tydligen läsa den på engelska. Vet inte om jag visste att den var på engelska och glömt bort det eller om jag bara missat det. Det ska iallafall bli kul att komma igång. Jag hoppas det blir kul för jag avsjukskriver mig för detta då man inte får vara sjukskriven och studera samtidigt. Detta sätter lite press på mig att komma tillbaka till fotbollen så fort som möjligt så jag får lön igen. Känns bra. Pressen alltså.

För övrigt har jag nu som rubriken ger en hint om passerat 10 000 tåhävningar. Typ som 10 000 metersklubben fast i antalet tåhävningar för oss som dragit av hälsenan. Det är en anrik klubb och jag tror att jag på årsmötet får blommor och en liten pin med klubbmärket och mitt namn inristat på baksidan.

Tåhävningsstatus: 10 482st