En Trailer från Ingenmansland

"Sometimes you have to pick up yourself and carry on"- Stulit denna från en vän på fb, tyckte den var så  skön bara, lilla apelsinen sombär sig själv liksom, söt

Har låtsats om lite som att denna blogg inte funnits senaste tiden. Det finns så mkt jag skulle vilja få ner och det packas liksom på ju längre tiden går vilket gör att jag skjuter upp det för det blir för mycket. Detta i kombination med bristande bloggmotivation, studier, stickning, fortsatt EGENträning(som om jag inte been there done that redan), en del fotboll :) och att jag och Fredrik fått för oss att ta oss igenom alla sex säsonger av Lost har gjort att det varit rätt dött här. Fått mkt skit för detta av diverse läsare och känner ett visst ansvar att faktiskt fullfölja denna historia både för min och er skull. Inte kul att läsa/skriva en bok som saknar slut ju. Jag har hela tiden haft någon typ av plan på att redogöra för de olika faserna jag (och många andra har jag förstått) går igenom under en sådan här period.

Jag har varit så sjukligt fixerad vid tiden fram till jag skulle kunna spela fotboll igen och trots att jag visste att allt inte skulle var som vanligt direkt så har det på sätt och vis varit en av de jobbigaste faserna, ingenmanslandsfasen kallar jag den. Denna fas är jag i nu, enligt mig själv iallafall och det är ju mina faser så bråka inte om det nu! Kortfattat kan man säga att jag hann med ett smakprov på fotbollsspelandet och sen blev det uppehåll från fotbollen. Bra tajming där senskada! Det ligger lite i betraktarens öga att tolka ingenmanslandsfasen. Namnet har en lite deppig klang, på sätt och viss med all rätt men samtidigt om man kör bokstavstolkning så är det ju rätt coolt att vara på land som INGEN äger! Där får man väl göra vad man vill? Eller? Kanske till och med köpa landet, vilket man inte kan göra eftersom det inte finns någon att köpa ifrån, alltså får man det gratis? Sådärja, då har vi gått från deppig fas till att plötsligt vara landsägare till land där man får göra prick vad man vill, med vilka man vill och hur man vill. No rules liksom. Åh va bra! High five för Ingenmansland!

Detta blev som en flummig trailer för att sätta lite press på mig själv för det känns inte riktigt bra att inte knyta ihop säcken liksom. Inte för att jag är redo att göra det prick nu men på något sätt känns det ändå som början till någon typ av slut av denna historia och blogg vars livslängd inte riktigt är förutbestämd. Jätteflummigt blev det verkligen såg jag nu när jag läste igenom det... hmm. Ja ja.

Nu ska jag och senan ta en tentapluggspaus och dra till rehab för ett litet rehabpass, antagligen för kanske runt 200:e gången. Låtsas nog att det är just 200:e passet, blir som ett jubileumspass då och jubileum är ju alltid kul!

Oao!