En vecka senare...

Slet av hälsenan för en vecka sen. Alla jag pratar med gör exakt samma grimas, biter ihop, visar tänderna, ryser till vid tanken på att deras egen skulle gå av. Allt vänds upp och ner på en bråkdels sekund helt utan förvarning, kommer inte ens ihåg om det gjorde ont, antagligen inte särskilt mkt för då skulle jag nog kommit ihåg det..

Man hinner tänka helt enormt mycket på en vecka. Någon typ av överlevnadsinstinkt gör att jag ändå hittar bra grejer med en så sjukt trist grej. Inte bra som i att "va bra att den gick av" utan mer som när skiten ändå gått av finns det saker jag kan lära mig. Satt och funderade på om jag skulle om jag kunde välja att snabbspola fram dom ca 5 månader (6 enligt sjukgymnasten) det kommer ta innan jag kan spela match igen. Om jag blir 90 år gammal så är 6 mån 1/180 del av mitt liv. Ändå rätt mycket. Världens mest uttjatade klyscha om att livet är för kort i alla dess varianter har ändå som de allra flesta klyschor rätt. Så ne, ingen snabbspoling för mig, känns ändå skönt att även om det gick så skulle jag inte göra det, att ha fattat det beslutet. Ger inte några garantier på att denna inställning kommer hålla i sig under hela tiden i rehabträsket men känns ändå som en bra utgångspunkt. Går lite upp och ner får jag ändå säga. Igår grät jag till morgonnyheterna om att även Usamas son blivit dödad. Tyckte det var så tragiskt alltihop. Blev dock snabbt tröstad av Ek som sa att USA mkt väl kan ha hittat på hela skiten.

Total Akillesruptur är iallafall diagnosen. Akilles är en grabb i grekisk mytologi vars ömma moder doppade ner honom i styx för att göra honom odödlig. Med ett stadigt grepp om ungens hälsena genomfördes detta vilket resulterade i en helt odödlig Akilles.... förutom hälsenan. Har funderat över detta. Är det ens möjligt att hålla någons hela tyngd i hälsenan, även om det är ett litet barn? Det är denna typ av funderingar man får när man helt plötsligt har alldeles för mycket tid att tänka... Akilles blev iallafall så småningom skjuten, i hälen såklart, med en giftpil eller ngt liknade och dog, synd. Men ändå coolt att få sitt namn på något som alla har, två stycken av till och med. Jag också sen i torsdags när den högra syddes ihop igen.

När man är frisk och hel och lirar på som vanligt blir det en vardag. Tror alla som varit skadade en längre tid eller egentligen bara några dagar känner igen tanken att man sen när allt är frid och fröjd ska njuta som satan av det, men efter ett par dagar glömmer man liksom bort det och allt är som vanligt igen. Skriva dagbok kan man ju alltid göra, men det känns lite 1985, så för att komma ihåg resan/ denna 1/180 av mitt liv samt att få utlopp för lite energi och kreativitet alla dessa timmar med foten i högläge blir det såhär.

Dagens gips +: Får inte dåligt samvete alls av lappen på hissen till gymmet där det står "du tar väl inte hissen bla bla bla och något hurtigt om att man ska välja trapporna"

Dagens gips -: Sätta på sig sko på vänsterfoten när jag inte ens kan ha högerfoten i backen sittandes.