Ingrid

Jag har en vän som heter Ingrid. En sån där man vet att man kommer ha hela livet, som finns där i både bra och dåliga tider. En sån som är ärlig, pålitlig, omtänksam och fantastisk på alla sätt och vis. På fredag ska hon disputera. I kemi. "Assessment of human exposure to per- and polyfluorinated compounds (PFCs) - Exposure through food, drinking water, house dust and indoor air" heter avhandlingen och jag ska dit, inte för att förstå så mycket utan för att fira Inga. Människan har, förutom att spela allsvensk fotboll, tagit först en examen i kemi och nu senaste fyra åren doktorerat, gift sig (själva ja:t var kanske inte så jobbigt men planeringen av bröllop är ingen barnlek), blivit mamma samt engagerat sig i alla möjliga och omöjliga små projekt. Utöver detta lagar hon fantastisk god mat, bakar, syr lite kläder och man undrar rätt ofta om hon hittat något kryphål i rumtiden så hennes dygn har fler än 24 timmar. Ingrid är en kompis man får energi av för hon gillar att göra grejer, stressar inte (vilket ibland är liiite irriterande när man pratar i telefon med henne och måste säga hallå? för man tror hon lagt på när hon mitt i en mening blir helt tyst) och lägger inte energi på att gnälla över saker som hon inte kan påverka. Jag är så stolt över henne och eftersom hon aldrig skryter tänkte jag att då gör jag det lite åt henne för det är så sjukt bra gjort. 

Det enda negativa med Ingrid är att hon säger att man inte får äta micropopcorn för det sitter en massa kemikalier och annat skit på insidan av påsen som inte alls är bra att få i sig. Jag älskar micropopcorn men kan inte njuta ordentligt av dem nu eftersom jag tänker på de där små giftiga grejerna och jag tvivlar inte på att hon har rätt eftersom det är sådant och en hel drös massa väldigt mycket mer komplicerade saker hon vet nu när hon är Doktor i kemi! 

Oao/ S

Ejdrar, Isbjörnsafari och Pirater

Såg en dokumentär om internet igår (ja Nord, den var på vår favoritkanal, kunskapskanalen). En av aspekterna i denna dokumentär var att vi på sätt och vis blir mer och mer lika varandra. Vår personlighet kategoriseras utifrån vilka böcker vi läser, filmer vi gillar, kändisar vi gillar, om vi är singlar, i ett förhållande eller sökande. Vad vi äter för mat, gillar för kläder och vilken inredning vi föredrar hemma. Det är lätt att hitta senaste modet inom i princip vilket område som helst och det är svårt att komma ifrån att vi kan delas in i kategorier som följer en specifik mall. Vi blir på sätt och vis mer och mer som ett enda stort samhälle eftersom allt är så tillgängligt och man kan ha koll på vad alla andra gör, tänker och tycker vilket oundvikligt får till konsekvens att vi påverkas, medvetet eller omedvetet. Det finns alldeles säkert både fördelar och nackdelar med detta och jag tänker inte gå in djupare på det eller lägga några värderingar i det utan det jag ville komma fram till var att jag med detta någonstans i bakhuvudet blir så glad när jag träffar/ ser människor som helt avviker från denna norm, kör sitt eget race och vågar gå all-in. Människor som har hittat sin grej, vet att det är rätt och inte bryr sig ett skit om vad andra tycker. Det ger en motvikt till bilden jag fick av dokumentären och visar på att alla ändå är unika helt på sitt eget sätt och att möta folk där detta är extra tydligt är uppiggande. Tänkte presentera tre stycken sköna lirare jag stött på, två stycken här i Göteborg och en i Örebro som alla gjort mig glad och fastnat på något sätt.

Den första är en äldre man som höll till i Nordstan. Jag har för mig att det var under julruschen och mitt i en kaotisk och stressig shoppingrunda är det något som kör in i mitt ben. Jag tittar ner och ser en uppstoppad ejder. Anledningen till att jag vet att det var en ejder är att faststämplad på ejdern står det : Rädda ejdrarna! För er som inte vet är ejdern en stor andfågel. Den räknas inte som en hotad art och är relativt vanligt förekommande i Sverige. På huvudet på denna uppstoppade, radiostyrda ejder sitter en plastlåda som man ska lägga pengar i för att rädda ejdrarna. Den som styr ejdern är en äldre herre med dosan till den radiostyrda ejdern i handen, hatt och fiskeväst. Han står där bland allt stressat folk, kör in sin ejder lite lätt i folk för att samla in pengar till dessa fåglar för att han tycker det är viktigt, vilket det då självklart är. Naturligtvis var jag tvungen att lägga pengar i burken. Jag har inte några speciella känslor för just ejdrar men denna man är så skön som stoppat upp en ejder och gjort den radiostyrd, att ens komma på tanken är ju bara helt galet kul. Tittar efter honom när jag är i Nordstan men har bara sätt honom den enda gången. Jag hoppas det går bra för både honom och ejdrarna.

Den andra är en man som jag träffade på tåget hem till Örebro för rätt många år sedan. Han kom och satte sig mitt emot mig och hela han lös. Han var nog över 70 år, vitt hår, valkiga händer och ett fårat ansikte. Rätt sliten men fantastiskt glad. Han tittar på mig ett tag och jag bara väntar på att han ska börja prata för det märks att han vill berätta något. Har du träffat en isbjörn? kläcker han ur sig efter ett tag. Nej säger jag och behöver inte ställa samma fråga tillbaka. Denna man har jobbat hela sitt liv på samma ställe, bott på samma ställe och inte tagit sig för att resa iväg en sväng och hitta på något kul, förrän nu. Han har hela sitt liv varit fascinerad av isbjörnar och alltså bestämt sig på ålderns höst att ta sig i kragen och komma iväg för att se dessa djur in real life. Han sitter på tåget för han är påväg hem från Svalbard och en isbjörnsafari. Jag tycker att det hela låter livsfarligt och sjukt kallt för de hade varit riktigt nära isbjörnarna och kajkat runt ute på isarna rätt länge men för honom var det det största och bästa han varit med om i hela sitt liv, utan tvekan. Jag är så glad att jag fick höra hans historia och dela hans hemresa, att få ta del av hans glädje en stund. Tänker alltid på honom när jag ser Svalbard på kartan och då ler jag och får tillbaka den där sköna känslan av att träffat en riktigt lycklig prick.

Den sista sköna liraren såg jag för någon vecka sen när jag efter ett riktigt segt morgonpass på rehab lite smådeppig cyklade förbi korsvägen. När jag svänger upp vid Universeum kommer det, på bilvägen, en stor gammal eka åkande. Ekan är ombyggd till en epa på ett ganska diskret sätt så det ser verkligen ut som en båt bara. I båten sitter en man med grått flygigt hår och en lapp över ena ögat. Längst bak sitter en piratflagga med dödskalle och korslagda ben. Jag cyklar förbi men är tvungen att vända mig om för att försäkra mig om att jag inte sett i syne, var ganska trött nämligen, men han åker där, i full fart över vägbulan och guppar till som om det vore en stor våg. Jag vet egentligen ingenting om honom, men jag tror inte det var någon maskeradgrej eller jippo utan han ville helt enkelt ha ett litet piratskepp att köra med när han inte kunde vara ute på havet. I vilket fall som helst så blev den dagen en riktigt bra dag fast den börjat rätt risigt och jag tror piraten hade ett finger med i spelet.

Drar även till med tre bra låtar/ klipp och klappar mig på axeln för att jag lyckats länka dom så fint här nedan.

Elle me dit
Trots rätt många år franska i skolan har jag ingen aning om vad de sjunger, hoppas det inte är något dumt nu när jag promotar den. Det görs iallafall skön musik i landet där Lotta Schelin huserar, ska be henne om en översättning tror jag.

Wavin´Flag

Moa Lignell
Jag hoppas att inte Idolkonceptet får henne att klippa dreadsen och ta bort tandställningen för hon är så go som hon är. Klippet har av upphovsrättsliga skäl tagits bort från youtube och på tv4 får man inte höra kommentarerna efter. Jag och Olivia har skrattat så sjukt mycket åt Bards kommentarer efteråt. Han är helt chockad och utbrister: Men Moa!! Va ska vi göra nu??!!! Du sitter och gömmer dig i Alingsås och skriver killerhooks!!! Ha ha, synd att det inte finns kvar, blir annars roligare för varje gång man lyssnar.

Oao/ S

Fy 17

Testdags på rehab igår. Lår, vader och dorsalflexion mättes och vaden med ihopsydd hälsena fick köra tåhävningstest. 17 st godkända tåhävningar fick den, de sista något tveksamma, men ändå! 17 stycken! Kommer fortfarande ihåg när tanken på en enda liten tåhävning fick mig att rysa i hela kroppen så jag gläds faktiskt lite åt detta. Eftersom bestämt mig för att vara positiv hela dagen gladdes jag även åt att känna mig som ett djur på väg till slakt/ styckning med en massa blåa streck som markerade de vart filéerna sitter (eller så var det för att markera vart musklerna börjar/ slutar för att kunna mäta jagvetinte). Karin tyckte iallafall att jag i egenskap av köttstycke klarade godkänt och fick börja springa runt koner och hoppa. Kändes konstigt att hoppa, inte särskilt mycket snärt i senan, långt ifrån Christian Olssonklass. Konstigt men även det lite kul, ger ett visst hopp (blääävatorrt). Jag fortsätter även med att vägra ge upp jakten på motivation trots kraftig motvind. Lagt ner en hel massa tid på att fylla ipoden med varenda pepplåt som finns och det fungerade riktigt bra. Musik är bra grejer. Spelar man tillräckligt högt är det i princip omöjligt att tänka och är det bra musik bli man dessutom glad. Hurra för musik! När jag cyklade hem från konditionspasset kände jag mig gladare än de cykelpendlare (som för övrigt verkar vara jagade med blåslampa allihop) såg ut att vara. Det fick mig ioförsig att tycka lite synd om dem, trots hela hälsenor. Men det kanske bara är deras speedcyklingsface. Det kanske inte går att se ut på något annat sätt när man cyklar så fort. Mötte även en av de läkarna som opererade mig på cykel med en ridhjälm klädd i jeanstyg på huvudet. Eller så var hon bara väldigt lik henne... Jag var ju rätt drogad när jag såg henne sist. Piffig hjälm i vilket fall som helst.

För övrigt snackas det moppe här hemma. Eller scooter kanske det heter. Det är ett j/&%€)()?)"la tjat här om köpa eller inte köpa. Ni kanske minns diskussionen inför göteborgsvarvet? Den nivån är vi på, fast istället för att pågå under ett par timmar så är vi nu uppe i ca en vecka.

Tåhävningsstatus: 11 381st

Oao/ S

10 000 st klubben

Efter en helg i uthållighetsträningens tecken (Timbuktu, Hoffmaestro och kanske ngt dansgolv) har veckan nu kommit halvvägs och pass 5 av 8 har betats av. Som för tillfället ofrivillig individuell idrottare har jag testat olika sätt att motivera mig på. Satt upp mål, belöningssystem, försökt variera det som kan varieras och hela tiden uppmärksammat det som är kul och positivt. Jag har en liten energisvacka just nu vilken gör att motivationstaktiken för tillfället (hoppas jag) går ut på att bara mala på och beta av de åtta passen i veckan. Jag kallar det maskinmotivation och den funkar den också. Jag tittar även på friidrotts-VM och känner för första gången en viss samhörighet med dessa stackare (eller de är inte stackare egentligen, det är självvalt att vara individuell idrottare... oftast) som tävlar för sig själva. Jag tränar ensam så otroligt mycket mer än vad jag är van vid, vilket gör att jag får alldeles för mycket tid med mig själv. Det är bra, nyttigt och skönt att vara ensam ibland tänker ni nu och det är det säkert men det är även skittråkigt när man gör det 8 pass i veckan. Träningen kräver såklart fokus men inte som på en fotbollsträning där det ska fattas beslut och samarbetet kräver ens totala uppmärksamhet vilket ger mig en break från mig själv. Jag saknar dessa breaks. Jag saknar även trötthetskänslan efter match, nervositet, skrapsår, blåmärken, bussresorna till och från (om vi vunnit) match, kvadden och tävling. Men mest av allt saknar jag laget. Har hela tiden försökt att inte lägga så mycket fokus på det, antagligen för att det är det som är jobbigast. Att inte kunna vara med, känna sig delaktig och ha en funktion. Jag saknar den vardagen. Jag saknar till och med Torbjörns ständiga regelfusk och hittepåregler som dyker upp under spelets gång så fort hans lag ligger under. Det enda jag inte saknar är blånaglar, de gör fruktansvärt ont, helt klart ondare än att slita av hälsenan.

Med det sagt övergår jag till att se möjligheter igen. Lösningen på tankebreaksen är delvis stickningen. Jag måste nog säga att det är det bästa som kommit ut av den här skadan hittills. Tackar kloka mamma för detta eftersom det var hon som i sann modersanda förstod vad som behövdes och gav mig första stickningskittet. Efter halsdukar, sockor och tröja är nästa steg nepalesisk virkning eller krokning. En ny teknik alltså. Ska gå en kurs i detta på garnbutiken i Mölndal och jag förväntar mig att bidra med en medelålderssänkning. Nästa vecka börjar jag dessutom skolan igen, miljöekonomi eller environmental economics står på schemat för jag ska tydligen läsa den på engelska. Vet inte om jag visste att den var på engelska och glömt bort det eller om jag bara missat det. Det ska iallafall bli kul att komma igång. Jag hoppas det blir kul för jag avsjukskriver mig för detta då man inte får vara sjukskriven och studera samtidigt. Detta sätter lite press på mig att komma tillbaka till fotbollen så fort som möjligt så jag får lön igen. Känns bra. Pressen alltså.

För övrigt har jag nu som rubriken ger en hint om passerat 10 000 tåhävningar. Typ som 10 000 metersklubben fast i antalet tåhävningar för oss som dragit av hälsenan. Det är en anrik klubb och jag tror att jag på årsmötet får blommor och en liten pin med klubbmärket och mitt namn inristat på baksidan.

Tåhävningsstatus: 10 482st

Hälseneärret, fint va!

Eller så är det kanske en sympatiskada på vänsterfoten från badstegen när jag tappade bastutvålen....

Så här kanske det ser ut egentligen... 

Båda hälsenorna i nystickade sockor. Känns som det sakta men säkert håller på att bli en stickningsblogg det här.

Oao/ S

Bad, Bastu, (löp)Band och Bröllop

Jag spenderar rätt mycket tid på Valhallabadet nu för tiden. Man kan tro att man kallar det för just Valhalla från Valhall, Odens place enligt den nordiska mytologin. Liksom man kan tycka att man borde kalla våran hemmaarena för Valhalla. Men det gör man inte, utan det kallas Vallhalla och Vallhallabadet med ett kort a. Ni är med va? Vall istället för val. Typiskt göteborgare att bara göra om det sådär. Iallafall så börjar jag känna mig rätt hemma där nu, hade lite problem att hitta rätt i början för det är dörrar, duschar, bastuar, pooler, solarier, ljusrum och diverse andra rum organiserat på ett relativt ologiskt sätt. Ja, jag har problem med lokalsinnet men det är inte bara jag för det har flera gånger hänt att folk frågat mig vad som ligger var för dom har kommit lite vilse. Kan tidigare ha skickat iväg en och annan åt fel håll i sann thailändsk anda (där säger man aldrig att man inte vet utan tycker det är bättre att dra till med en chansning för att verka hjälpsam) men nu skulle jag kunna ha guidade visningar där utan problem.

Jag brukar först köra uppvärmning och lite rörelsegrejer i 25m bassängen. Här finns även hopptorn och om man har otur en massa ungar med olika typer av flytleksaker som om man har ännu mer otur hoppar i och kör bomben precis bredvid lilla kvadratmetern jag upptar, inte flytleksakerna alltså, det vore ju scary utan ungarna. Precis som om jag inte lyckas svälja nog med vatten när jag flåsar under intervallpasset. En sådan dag var det iallafall idag. Men eftersom jag under hela denna skadetid bestämt mig för att inte vara bitter eller bli irriterad över småsaker så log jag bara med bassängvattnet rinnandes ur munnen. Efter detta kör jag intervaller bland motionssimmarna i 50m bassängen om det inte är barntomt i 25m bassängen för då kan man vara kvar. Det var det som sagt inte idag så jag bytte bassäng och lyckades hamna bakom en tjej som simmar långsammare än jag springer i våtväst, vilket är sjukt långsamt för det går inte fort att springa med västen. Blir lite imponerad att hon överhuvudtaget kan hålla sig flytande när hon simmar så sakta. Springer iallafall om henne (vilket tog ca en min) och när jag kommer runt på nästa varv hoppar det i en äldre herre precis framför mig som simmar om möjligt ännu långsammare. Efter att ha tittat omkring i hallen efter skyltar med  "Dagens tema: simma så långsamt du kan" bytte jag iallafall bana och resten av passet flöt (jättetorrt, jag vet, torrt, blött, ha ha, ändå lite kul) på riktigt bra.

Det skönaste med denna typ av träning är att det finns våtbastu och kallbad man kan hänga i efteråt. Våtbastun är ett väldigt speciellt ställe på Valhallabadet. Jag vet inte om det ser ut så på andra ställen runt om i landet, inte i de bastuar jag besökt i Örebro iallafall, eller om det bara är en göteborgsgrej. Här är det ett frekvent gymnastiserande av kvinnor i alla åldrar och storlekar. Det stretchas, tänjs, rullas, böjs i alla tänkbara positioner. Nakenhet gör mig inte generad i vanliga fall men ibland förekommer positioner som inte ger mig något annat val än att bara sitta och stirra in i bastuaggregatet. Jag hoppas jag inte bryter någon outtalad regel nu som säger typ "what happends in the Valhallasauna stays in the Valhallasauna" men jag tycker det är lite fascinerande och vill liksom lufta det, kommer antagligen även googla detta. Första gången trodde jag det var en engångsföreteelse, någon liten klubb eller liknande jag råkat tajma bastandet med, men icke, samma visa varenda gång. Grupptryck är rätt stark kraft så snart ligger väl jag också där stretchandes och svettandes.

När jag sedan kommer ut till omklädningsrummet står mitt skåp (som jag är säker på att jag låste, ganska säker iallafall) på vid gavel, kläderna är kvar men väskan är borta. Jag får panik och börjar irra omkring och fråga folk om de sett någon ta en väska men får inte några tips alls. Precis när jag är på väg till repan för att, ja, jag vet egentligen inte vad jag ska göra där, kommer jag på att det kanske är smart att kolla skåpen bredvid mitt skåp först. När jag hämtade handduk och duschgrejer var det nämligen en tjej precis bredvid så jag flyttade väskan en bit för att inte behöva trängas. Disträ som jag är har jag då bara slängt in väskan i närmsta skåp och låst. Man har ett sådant armband så man kan välja vilket skåp som helst nämligen, mkt hightech. Blir iallafall väldigt lättat men också rätt generad eftersom jag engagerat lite folk i denna jakt så jag slänger på mig kläderna, noterar tidpunkten och tänker undvika den nästa vecka ifall samma människor är där då.

För övrigt har jag JOGGAT idag, sex stycken minuter på löpband i intervaller om två. Kändes skitbra. Var lite nervös innan för jag var nämligen på bröllop i helgen. Sabine och Hedvigs bröllop. Det var en helt fantastisk dag/ kväll. Så glad att jag fick dela den dagen med de vackra brudparet och alla andra sköna människor där. Men det blev en hel del dans så senan var kanske inte lika nöjd med bröllopet som jag. Iallafall mår den bra idag och verkade trivas alldeles utmärkt på löpbandet!

Tåhävningsstaus: 9570 st

Oao/ S

Aktersmäll och hittepådanska

Bakslag. Nej bli inte oroliga, jag har inte fått något bakslag. ÄN. I rehabträsket snackar man mycket bakslag, det hör liksom till rehaben. Man kör på och så kommer det någon reaktion så man får ta ett par steg tillbaka, kan vara i den skadade kroppsdelen men kan även vara något annat skit pga snebelastning eller någon grej som inte fått vara med på ett tag. De som själva varit långtidsskadade frågar det, fått något bakslag än? Det där änet säger rätt mycket. Det säger : Du kommer få bakslag, bara så du vet, är vad de säger. Undrar när, tänker jag och funderar på vilken typ av bakslag det kommer vara. Vilken pessimist tänker ni nu. Kanske det, men eftersom jag i vanliga fall är väldigt optimistisk tänker jag att detta jämnar ut lite och att jag sammanslaget då blir lite mer realist. Oavsett så ger det i dagsläget en positiv känsla, för varje dag som jag inte får något bakslag så är jag glad och tacksam över detta. Det är inte så att jag varje morgon vaknar upp och tänker att idag kommer det gå åt h-e, utan mer en medvetenhet om att det kanske inte kommer gå spikrakt framåt.

Det har i morgon gått 16 veckor sedan avslitningen. Jag har då passerat 2/3, ca 67% av tiden om man räknar en månad som fyra veckor, vilket jag inte ska göra men gör ändå i smyg. Räknar man vanliga månader så är det ca två veckor kvar tills dess. Karin har äntligen kommit tillbaka från semestern och idag har jag fått göra en hel del nya grejer som att springa på tjockmatta, köra crosstrainer, slidematta, snabba tåhäv och enbenståhäv. Det var tur, annars hade jag försökt krypa ur mitt eget skinn, vilket när jag tänker efter skulle se väldigt äckligt ut, lite "när lammen tystnar varning" på den va. Egentligen aptråkigt att läsa om vad jag får göra på rehab, slumrar nästan till när jag går tillbaka och läser vad jag skrivit, men ändå kul när jag om en månad sneglar tillbaka och skrattar åt dagens Stina som "bara" fick jogga på tjockmatta. Ha ha säger jag idag åt Stina (herregud jag börjar bli som Jane och tala om mig själv i tredjeperson) som för 14,5 veckor sedan tillsammans med gipset, maniskt städade ur hela soffan i brist på andra sätt att få utlopp för fysisk överskottsenergi. 

Nu är det iallafall slut på semester. Hann med en liten tur till Danmark med herrn, fin finaste vännerna Inga & Björn (som ioförsig ligger på minus efter den resan duvetvarför) och lilla goa blixten Sixten som jag tror kan vara en bidragande faktor till sömnbristen jag hade när jag kom hem. Lyfter på hatten för alla småbarnsföräldrar och passar på att njuta av att kunna ha valfri mängd sömn per natt. Fantastiskt roliga dagar hade vi iallafall. Det allra roligaste (enligt mig och Fredrik iallafall) var nog när vi kom upp på rummet lite innan IBS(Ingrid Björn Sixten för er som inte hänger med) en dag och Fredrik skrev en lapp på hittepådanska som vi satte på IBS dörr där det stod något i stil med, vi ber om ursäkt, men vänligen kontakta receptionen. Fredriks hittepådanska var tydligen inte särskilt lik riktigt danska, för när en frågande Björn kommer ner till receptionisten med lappen och undrar vad det egentligen är dom vill förstår inte receptionisten vad det står på lappen, utan frågar Björn (som tror det är riktig danska) vad det betyder. Jag och Fredrik skrattade så vi höll på att kissa på oss när Björn kom tillbaka. Ingrid skrattade, Sixten skrattade (oklart dock om han fattade vad han skrattade åt eller bara hängde på) och Björn skrattade kanske lite bara för att inte verka tråkig. Känns som jag får sova med ett öga öppet framöver men det är det värt!

Skrämmande lik fyren i "The Ring"

Skagens gren

Fredriks gren

Enbenhoppkort

Björta posar medan jag tvingar I&S att titta på garn genom fönstret på stängd garnaffär

Vems hem?

Tåhävningsstatus: 8760 st, dragit ner på antalet, lagt på mer vikt.

Oao/ S

Bastutvål

Har inte duschat på en vecka. Ute på landet så badar man i sjön när det är varmt ute, det finns dusch med varmvatten men det tar emot att kliva in i en sådan nymodighet när man för övrigt kör ett med naturen stuket. Eftersom man inte blir ren bara av att bada så måste man ha lite tillbehör. Ska jag ta med bastutvålen? frågar mamma och jag frågar naturligtvis vad en bastutvål är. En sån man har när man bastar säger mamma och jag fortsätter fundera på vad det är för speciellt med denna tvål. Man har väl inte en speciell fotbollstvål till efter träningen, eller en löpartvål, hockeytvål, balettvål, cykeltvål? Eller? Tvål som tvål tänker jag och sneglar lite drygt på tvålen och tänker att du ska inte tro du är något bara för att du heter bastutvål, du är precis som alla andra tvålar. Det skulle jag inte gjort. Efter att ha simmat runt (näck naturligtvis, badkläder är också nymodigheter) en stund i sjön står jag på stegen och har planer på att med en hand använda bastutvålen och med den andra hålla i mig i stegen. Botten är nämligen rätt äcklig, antagligen fylld av döda äckliga djur och levande äckliga djur. Jag tar tag i bastutvålen som bara för att djävlas glider ur handen och sjunker som en sten till botten. Skit också. Det gör inget säger mamma som hon alltid säger när jag gör klantiga saker. Känner ändå att mamma gillar bastutvålen och tycker inte att det känns riktigt bra att lämna den på sjöbotten. Jag får helt enkelt sticka ner fötterna bland allt det äckliga och trampa runt i jakt på något som känns som en bastutvål. Naturligtvis tappade jag den in under bryggan mot vassen där det antagligen finns gäddor. Får iallafall tills slut tag i bastutvålen men när vi går upp mot stugan med bastutvålen i bastutvålsasken i mammas morgonrock känns det ändå som bastutvålen vann med 1-0.

För att återigen känna mig som en vinnare så börjar jag tävla med mamma i sockstickning. Mamma låtsas att hon inte har någon tävlingsinstinkt alls men när jag börjar påpeka att jag börjat med hälen på min socka ser jag att hon ökar tempot rätt rejält. Jag har inte en chans mot henne hastighetsmässigt så det handlar mer om att jag måste lägga ner mer tid. Jag blir lite stressad och känner att hon närmar sig hälen snabbare än jag trodde. Senare på kvällen sitter vi på verandan, lyssnar på Dylan, spelar lite kort, dricker vin och stickar (ej pappa, fast han påpekar med jämna mellanrum att han stickat afghanska sockor för några år sen, väldigt speciella i tre delar typ) om vart annat. Plötsligt hör jag ett neeeeje från mamma som råkat sticka slätstickning ett par varv fast det ska vara resårstickning och alltså måste repa upp en bra bit. Jag skrattar ett riktigt elakt skadeglädjeskratt och viftar med min resårstickning. Jag hör och ser mig själv göra detta och inser att jag måste få börja spela fotboll snart, tävla i något som är socialt accepterat att tävla i, det här går ju inte.

Träningsmässigt är det ett evigt tåhävande, gummibandstöjande och övrig segträning som gäller. Fredrik börjar jobba 15e, samtidigt som sjukgymnasten behagar komma tbx till rehab så nu passar jag på att för första gången på kanske 15 år ha något som liknar semester. Semester i den mening att jag kan vara var som helst, inte bunden till någon plats att sköta träningen på. Har dyrt och heligt lovat Karin att inte testa några nya grejer på egen hand så jag maler på och har hela tiden Ekens ord: varje övning och rörelse är skitviktig, den tar dig ett steg närmre att få spela fotboll, i huvudet. Hon är klok hon.