Aktersmäll och hittepådanska

Bakslag. Nej bli inte oroliga, jag har inte fått något bakslag. ÄN. I rehabträsket snackar man mycket bakslag, det hör liksom till rehaben. Man kör på och så kommer det någon reaktion så man får ta ett par steg tillbaka, kan vara i den skadade kroppsdelen men kan även vara något annat skit pga snebelastning eller någon grej som inte fått vara med på ett tag. De som själva varit långtidsskadade frågar det, fått något bakslag än? Det där änet säger rätt mycket. Det säger : Du kommer få bakslag, bara så du vet, är vad de säger. Undrar när, tänker jag och funderar på vilken typ av bakslag det kommer vara. Vilken pessimist tänker ni nu. Kanske det, men eftersom jag i vanliga fall är väldigt optimistisk tänker jag att detta jämnar ut lite och att jag sammanslaget då blir lite mer realist. Oavsett så ger det i dagsläget en positiv känsla, för varje dag som jag inte får något bakslag så är jag glad och tacksam över detta. Det är inte så att jag varje morgon vaknar upp och tänker att idag kommer det gå åt h-e, utan mer en medvetenhet om att det kanske inte kommer gå spikrakt framåt.

Det har i morgon gått 16 veckor sedan avslitningen. Jag har då passerat 2/3, ca 67% av tiden om man räknar en månad som fyra veckor, vilket jag inte ska göra men gör ändå i smyg. Räknar man vanliga månader så är det ca två veckor kvar tills dess. Karin har äntligen kommit tillbaka från semestern och idag har jag fått göra en hel del nya grejer som att springa på tjockmatta, köra crosstrainer, slidematta, snabba tåhäv och enbenståhäv. Det var tur, annars hade jag försökt krypa ur mitt eget skinn, vilket när jag tänker efter skulle se väldigt äckligt ut, lite "när lammen tystnar varning" på den va. Egentligen aptråkigt att läsa om vad jag får göra på rehab, slumrar nästan till när jag går tillbaka och läser vad jag skrivit, men ändå kul när jag om en månad sneglar tillbaka och skrattar åt dagens Stina som "bara" fick jogga på tjockmatta. Ha ha säger jag idag åt Stina (herregud jag börjar bli som Jane och tala om mig själv i tredjeperson) som för 14,5 veckor sedan tillsammans med gipset, maniskt städade ur hela soffan i brist på andra sätt att få utlopp för fysisk överskottsenergi. 

Nu är det iallafall slut på semester. Hann med en liten tur till Danmark med herrn, fin finaste vännerna Inga & Björn (som ioförsig ligger på minus efter den resan duvetvarför) och lilla goa blixten Sixten som jag tror kan vara en bidragande faktor till sömnbristen jag hade när jag kom hem. Lyfter på hatten för alla småbarnsföräldrar och passar på att njuta av att kunna ha valfri mängd sömn per natt. Fantastiskt roliga dagar hade vi iallafall. Det allra roligaste (enligt mig och Fredrik iallafall) var nog när vi kom upp på rummet lite innan IBS(Ingrid Björn Sixten för er som inte hänger med) en dag och Fredrik skrev en lapp på hittepådanska som vi satte på IBS dörr där det stod något i stil med, vi ber om ursäkt, men vänligen kontakta receptionen. Fredriks hittepådanska var tydligen inte särskilt lik riktigt danska, för när en frågande Björn kommer ner till receptionisten med lappen och undrar vad det egentligen är dom vill förstår inte receptionisten vad det står på lappen, utan frågar Björn (som tror det är riktig danska) vad det betyder. Jag och Fredrik skrattade så vi höll på att kissa på oss när Björn kom tillbaka. Ingrid skrattade, Sixten skrattade (oklart dock om han fattade vad han skrattade åt eller bara hängde på) och Björn skrattade kanske lite bara för att inte verka tråkig. Känns som jag får sova med ett öga öppet framöver men det är det värt!

Skrämmande lik fyren i "The Ring"

Skagens gren

Fredriks gren

Enbenhoppkort

Björta posar medan jag tvingar I&S att titta på garn genom fönstret på stängd garnaffär

Vems hem?

Tåhävningsstatus: 8760 st, dragit ner på antalet, lagt på mer vikt.

Oao/ S

Bastutvål

Har inte duschat på en vecka. Ute på landet så badar man i sjön när det är varmt ute, det finns dusch med varmvatten men det tar emot att kliva in i en sådan nymodighet när man för övrigt kör ett med naturen stuket. Eftersom man inte blir ren bara av att bada så måste man ha lite tillbehör. Ska jag ta med bastutvålen? frågar mamma och jag frågar naturligtvis vad en bastutvål är. En sån man har när man bastar säger mamma och jag fortsätter fundera på vad det är för speciellt med denna tvål. Man har väl inte en speciell fotbollstvål till efter träningen, eller en löpartvål, hockeytvål, balettvål, cykeltvål? Eller? Tvål som tvål tänker jag och sneglar lite drygt på tvålen och tänker att du ska inte tro du är något bara för att du heter bastutvål, du är precis som alla andra tvålar. Det skulle jag inte gjort. Efter att ha simmat runt (näck naturligtvis, badkläder är också nymodigheter) en stund i sjön står jag på stegen och har planer på att med en hand använda bastutvålen och med den andra hålla i mig i stegen. Botten är nämligen rätt äcklig, antagligen fylld av döda äckliga djur och levande äckliga djur. Jag tar tag i bastutvålen som bara för att djävlas glider ur handen och sjunker som en sten till botten. Skit också. Det gör inget säger mamma som hon alltid säger när jag gör klantiga saker. Känner ändå att mamma gillar bastutvålen och tycker inte att det känns riktigt bra att lämna den på sjöbotten. Jag får helt enkelt sticka ner fötterna bland allt det äckliga och trampa runt i jakt på något som känns som en bastutvål. Naturligtvis tappade jag den in under bryggan mot vassen där det antagligen finns gäddor. Får iallafall tills slut tag i bastutvålen men när vi går upp mot stugan med bastutvålen i bastutvålsasken i mammas morgonrock känns det ändå som bastutvålen vann med 1-0.

För att återigen känna mig som en vinnare så börjar jag tävla med mamma i sockstickning. Mamma låtsas att hon inte har någon tävlingsinstinkt alls men när jag börjar påpeka att jag börjat med hälen på min socka ser jag att hon ökar tempot rätt rejält. Jag har inte en chans mot henne hastighetsmässigt så det handlar mer om att jag måste lägga ner mer tid. Jag blir lite stressad och känner att hon närmar sig hälen snabbare än jag trodde. Senare på kvällen sitter vi på verandan, lyssnar på Dylan, spelar lite kort, dricker vin och stickar (ej pappa, fast han påpekar med jämna mellanrum att han stickat afghanska sockor för några år sen, väldigt speciella i tre delar typ) om vart annat. Plötsligt hör jag ett neeeeje från mamma som råkat sticka slätstickning ett par varv fast det ska vara resårstickning och alltså måste repa upp en bra bit. Jag skrattar ett riktigt elakt skadeglädjeskratt och viftar med min resårstickning. Jag hör och ser mig själv göra detta och inser att jag måste få börja spela fotboll snart, tävla i något som är socialt accepterat att tävla i, det här går ju inte.

Träningsmässigt är det ett evigt tåhävande, gummibandstöjande och övrig segträning som gäller. Fredrik börjar jobba 15e, samtidigt som sjukgymnasten behagar komma tbx till rehab så nu passar jag på att för första gången på kanske 15 år ha något som liknar semester. Semester i den mening att jag kan vara var som helst, inte bunden till någon plats att sköta träningen på. Har dyrt och heligt lovat Karin att inte testa några nya grejer på egen hand så jag maler på och har hela tiden Ekens ord: varje övning och rörelse är skitviktig, den tar dig ett steg närmre att få spela fotboll, i huvudet. Hon är klok hon.

Need for speed(os)

Hörrni vilken skön resa jag varit på. Jag, herrn och i packandes stund anslöt även Thunis har varit på ön där Maffian (den ursprungliga alltså, inte vår egen lilla Krokslättsmaffia där Jane är gudmodern) och män i speedos har sin hemvist. Där finns även sol, hav, vin, ost, pasta, pizza, skaldjur och en aktiv vulkan med namnet Etna. Som jag i ett senare inlägg tänker gå in lite djupare på finns där även en tysk flumdoktor med en keramiker till fru samt för en liten stund och lyssna nu noga, världens NÄST mest kända singaporianska tv- personlighet. Det var på alla sätt och viss en helt underbar vecka som jag efter att bräcklig ha legat under en filt hemma i soffan under VM-bronsfirandet verkligen behövde.

Sen kan man ju undra vad hälsenan tyckt om semestern, om man nu ska kalla det semester då den två gånger om dagen lik förbannat fick köra diverse gummibandsövningar och ca en miljon tåhävningar. Iallafall var det inte så glada miner när vi landade eftersom högerfoten trots stödstrumpa svullnat upp i elefantklass och inte direkt var i toppform. Detta la sig dock rätt snabbt och allt var frid och fröjd till vi gick ner till stranden och jag insåg att sand för en kraschad sena inte är det ultimata underlaget. Hälen sjunker ner och varje steg blir som en stretch vilket inte är varken skönt eller bra. Det värsta var när jag badat och skulle gå upp ur vattnet (uppförsbacke i sand= värre än plant i sand). Men smart som jag är kom jag på att om jag går baklänges upp blir vinkeln på foten inte lika liten. Folk tittade konstigt på mig och tänkte nog att jag var lite knäpp, börjat vänja mig vid det så jag skrattade bara lite för mig själv och tänkte hellre gå baklänges upp från havet än att ha en man i speedos eller vara en man i speedos. Det har nämligen Italienarna, helst vita och lite för små så man ser varenda liten kontur. Annars går jag nu utan problem, fast jag måste ha gympaskor så det är en förhöjning för hälen. Detta var sådär skönt när det var 30 grader varmt och sådär snyggt till t.ex. en klänning om jag ville vara fin på kvällen. Fuskade en kväll, den kvällen jag ska berätta om i ett senare inlägg och hade på mig sandaler MEN Karin, det var sandaler med en lite klack så det gick riktigt bra. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag nog hade en bättre semester än senan men i det långa loppet kommer den tacka mig för energipåfyllnaden som behövdes för fortsatt rehab.

Jag måste passa på att klargöra en sak. Plankning och Uggling. Det verkar som att inte så många vet vad det är, vilket helt tar bort vitsen med föregående inlägg och antagligen om så är fallet fick fler än bara mamma att tänka att jag tappat det helt, spårat ur och blivit knäppa. Mamma ringde iallafall och frågade (om jag blivit knäpp) så jag tänker att det är dags för ett klargörande. Plankning har sitt ursprung i Australien och går ut på att man på så knäppa (och tydligen farliga men det tyckte jag vara att over do it) ställen som möjligt ska lägga sig och imitera en planka. När man ligger där tar någon kort och så lägger man upp det på en speciell sida på fb. Ju knäppare och farligare planka man gjort desto mer "status" och beröm får man på sidan, typ. Jag har inte stenkoll på att det är exakt så det fungerar eftersom jag inte har tänkt lägga ut några bilder på sidan utan bara tyckte det var en lite kul grej. Uggling är en ytterligare urspårning av detta som går ut på att man på liknade ställen ska sätta sig, se ut som en uggla och bara stirra tomt ut i luften... När jag läser vad jag skrivit om detta nu så inser jag att tanken jag hade innan, att genom en förklaring få mig själv att framstå som ickeknäpp kanske inte riktigt funkar. Men men, jag har iallafall inte hittat på det och jag är inte den enda som har gjort det så lite cred kan jag väl ändå få?

Träningsmässigt har jag i dag börjat trampa på tjockmatta, göra tåhävningar och stå kvar på onda foten i högsta läget en stund, göra utfallsteg och draken på balanskudde. Jag har även ett par veckor kört kondition med våtväst på Valhallabadet vilket fortfarande är en njutning jämfört med skavande spinning. Idag på badet fick jag dessutom höra det högsta skriket jag någonsin hört. Det var en liten tjej som vägrade duscha håret efter badet som gav ifrån sig detta när mamman med lite lätt våld insisterade på hårtvätt. Jag höll reflexmässigt för öronen, ren överlevnadsinstinkt, blev lite generad när mamman såg det, känner att jag måste säga något och kläcker ur mig: Bra lungor. Tack, säger mamman lite tveksamt och jag slinker så fort det går med hälsenan ut från duschen.

Thunis kör plankan med intresserad publik.

Grändplanka. När jag gjorde denna gick det förbi en kille som ropade: That´s not a real plank!!!!  Inte så lätt när man är 177 och gränden 125cm....

Tjatplankan. F gav till sist vika och ställde upp på en planka.

Tåhävningsstatus: 6600 st

Oao/ S

Plankar och Ugglar

Planking

Uggling

Livstecken

Ja, jag lever om ni undrar. Det känns bara inte riktigt som att jag vill/borde ha uppmärksamhet just nu, känns som något annat ska stå i fokus, VM. Landslaget briljerar, är helt fantastiska, så jag ligger lite lågt ett tag är tanken. Jag har ingen lust att blogga om VM, gör lite för ont. Att skriva om något annat i detta nu känns bara konstigt. Men eftersom jag samlat på mig ett trogen skara läsare vill jag ändå meddela att jag lever, tränar som en galning, har nu stickat min första tröja samt återkommer om ett litet tag.

Hej första (och kanske sista) stickade tröja och ja det ska vara en reva i tröjan, jag har inte tappat en maska av misstag, utan den ska se lite trashig ut.

Tåhävningsstatus : 3480st.  När jag berättade för sjukgymnasten att jag räknade tåhävningar sa han, gör inte det, du kommer bli knäpp. Det är jag redan tänkte jag och blev ännu mer säker på att jag kommer fortsätta räkna, kanske får motsatt effekt, you never know!


Oao/ S

An eye for an eye

Tjejen på bilden har med inlägget att göra och nej hon har inte blivit misshandlad utan fått ett bistick (hade biodling hemma när vi var små)

Vaknade upp i morse och såg ut ungefär såhär (fast lite äldre), fått en finne, bett eller något liknande på ögonlocket, kul. Ja, ja, sånt som händer tänker jag och gläds istället med grannen som dominerar i VM, blir matchhjälte och tillsammans med resten av laget styr upp en kvartsfinalplats! Får nog ge Dala en lite mer framträdande roll i vår Krokslättsmaffia när hon kommer hem, indrivare kanske, det har hon gjort sig förtjänt av.

Tåhävningsstatus: 1140 st 

Oao (Inte lika roligt längre va Olivia?)/ S

Hårdrock

Iron Maidenfans har intagit Göteborg. Ringklockan gick varm när jag cyklade till gymmet för att skingra skockar klädda i diverse tourtröjor som helt tagit över cykelbanorna. Coolt rockfolk. Ibland får jag för mig att jag också vill vara cool rocktjej med nån sliten bandtröja, trasiga jeans, flagnat rött nagellack och lite trashigt hår (det har jag ioförsig), som den gången jag fick för mig att hänga på Fredrik och hans polare till Arvikafestivalen. Fredrik, som när vi träffades var en hårdrockstrummis som gick under artistnamnet Fred Ricochet skulle möta upp mig på plats i Arvika. Jag hade varit på landslagsläger innan, bott på Scandic med nya lakan varenda dag, världens godaste frukost och diverse andra bekvämligheter och kommer till Arvikafestivalens gyttjiga camping ändå rätt laddad för att gå all-in i sann festivalanda. Herr Ricochet hade fått ansvaret att packa (för sista gången) tält och sovgrejer och har lyckats glömma både liggunderlag/ madrass samt kuddar så vi sov på tältgolv, på gyttjig åker (där det luktade kiss överallt) i sovsäck. Han skulle dessutom ta med lite vanliga kläder till mig (jag hade ju varit på läger om ni kommer ihåg) och hade lyckats packa ner skitkonstiga kläder jag aldrig använder, tack tack. Det regnade, var kallt, luktade äckligt och vi lyckades med konststycket att missa i princip alla band vi velat se eftersom campingen låg en bit ifrån konsertområdet och ingen av oss riktigt hade koll på tiden. Dessutom var precis allt fuktigt och sunkigt och det var omöjligt att hitta bra mat. Såhär i efterhand var det ändå rätt kul men jag kände att det inte var min grej, jag passade inte in fast jag försökte. Därför får Fred Ricochet gå på Iron Maiden utan mig (tycker helt ärligt dessutom musiken är rätt kass), jag stannar hemma, sätter en ispåse på hälsenan och kanske stickar lite i sann pensionärsanda.

Tåhävningsstatus: 1020st

Oao/ S